Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1855, sida 3

Styckegods. Ett fiffigt bref. Nyligen skref en olycklig, ung, nygift fru, som måste visa sin elake, svartsjuke man hvarje bref, hon afsände eller emottog, följande rader till en sin väninna: Jag kan icke gisva mig tillfreds, dyra väninna — så lycklig känner jag mig i mitt nyss ingångna äktenskap — förr än jag i ditt trogna, beprölvade bröst , som städse klappade för win lycka och välgång, fått utgjuta de mångfaldiga känslor, hvilka, genom öfvermåttet af den glädje, de framkalla, snart Dog torde komma mitt hjerta att brista — Min man är den äåldraälskvärdaste äkta men. Jag har anu redan varit gift i sju veckor och har ännu icke haft minsta anledning att säga: Jag ångrar den dag, som förenade oss! — Min man är icke, hvarken i afseende på person eller uppförande, gammal, svartsjuk, motbjudande, sörhatlig, korteligen: sådan som alla de, hvilka genom tyranni herrska. Hustrun, så lyder hans grundsats, måste behandlas som en dyrdar djertats vän och alldeles icke som en leksak, en simpel slafvinna ; ty hon har med mannen lika rätt. Iagen af dem båda, säger han, skall blindt och obetingadt lyda, utan den ene bemöda sig att behaga den andra. — Eno ogift fester, snart sina sjuttio år gammal en vänlig, ärevördig, älsklig och glad måanon vistas hos oss i nuset. Hon är i sanning