Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1855, sida 1

hon egde detta egendomliga behag, don ayre, som man finner hos limarinskorna af alla stånd. Don Patricio blef något öfverraskad vid detta plötsliga tilltal. Hans blick föll på Rositas panna, som månan belyste med sina bleka strålar, och, förledd af en oemotståndlig känsla, tryckte han en kyss derpå. Detta svar var så godt som något annat; den unga flickan triumferade och kastade sig om hans hals med en nästan ursinnig glädje. : — Nu har jag ännu en bön till er, yttrade hon, då hon blef i stånd att något lägga band på sina känslor. — Och det är? frågade löjtnant Patrick mycket ängslig, då han märkte, att han låtit hanföra sig längre än han önskade. — Det är, att ni vill underrätta mig om er afresa samma dag, som fregatten kastar ankar i hamnen. — Det lofvar jag er! sade don Patrico, och dud gilve, det måtte ske snart, tillade han sakta, ty man blir ifrån förståndet i detta besynnerliga land.