Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1855, sida 1

— ———— —— Om 1812 års politik. I Det har genom utgifvandet af sista delen utaf Bergman-Schinkels Minnen blifvit den närvarande generationen af svenskar förunnadt, alt kasta några blickar bakom dem förlåt, som hittills dolt den politik, som grundlades af kon. Carl XIV Johan, i det ögonblick han blifvit utkorad till svensk thronföljare. Hvad man förut kände om denna: politik bestod blott i osäkra gissningar, al hvilka de flesta dock nu erhållit en underbar bekräftelse. Så hafva sannolikt de slesta asoss redan längesedan isrån den tidens män hört omtalas hurusom Rysslands kejsare var beredd till de största uppoffringar, för att vinna Sverges vänskap och förbund, och huru stor hans glädje blef då dessa uppoffringar ej behöfdes; hurusom Napoleon bad Syerges konung lägga linealn på kartan och säga hvilka af Rysslands provinser han önskade tillegna sig o. s. v. Alla dessa berättelser hafva från barndomen ljudit i våra öron, och sedan den mognade eftertanken ansett dem vara ett löst tal, förestafvadt af besvikna förhoppningar, komma Bergman Schinkels Minnen och visa att berättelserna äga den fullaste sanning. Det är naturligt, att de händelser, som så för långliga tider beståmt svenska folkets öden, och hvilka sanktionerade det svekfulla, skenheliga våld, hvarmed Rysslands kejsare satte sig i besittning af Finland, ännu måste äga för svenska sinnen det högsta intresse. Det är således lätt förklarligt, alt de nya omständigheter, som kommit i dagen, rörande Carl Johans 1812 års politik, ådragit sig en ofantlig uppmärksamhet. Situationen är ock, då den sammanfattas, kanske en af de märkligaste historien har att erbjuda. Utmattadt och blödande, med å ena sidan Napoleon och på den andra Alexander; Frankrike och Ryssland, beslöt sig svenska folket — ej blott dess representanter utan ock nationen — att till ihronsöljare på Wasarnes gamla thron utkora en af franska revolutionens tappre män, en värdig vapenbroder till