Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1855, sida 3

Styckegods. Rådihet och mod. Till Svenske och Norske Ministern i Paris har Frankrikes Utrikes-minister, uti skrifvelse af den 24 Ausu-ti, inneslutit en rapport ifrån Nantes, hvari en af våra landsmän fördelaktigt omförmales. En fransysk general vid namn Ginguenet, som var åsyna vittne till den händelse vi nu å syfta, begof sig till mairiet, att derom afgifva och underteckpa berättelse. Vid staden Croisic, å Norrmandiets kust, bade svenske konsuln i Nantes A. Backman den 13 sistl. Juli tagit ett hafsbad, och hvilade ett ögonblick på sanden, önnu iklädd baddragten. Då hörde han nödrop utifrån sjön. Valentin Rillieu, ,badare, hade nyligen begisvit sig ut for att gifva bafsbad ät tvenne unga iuntimmer: m:lle Josephine Teyssonnier och m:lle Eugenie Rebillard Sjön gick svår och vågorna slogo högt, utåt. Valentin höll damerna vid bändren, men innan de lårgt kommit förlorade Eugevie fotfästet, och sjönk under vattnet. Jusephine, längre till vexten och star kare, stod ännu upprätt. En ny våg lyftade dock he la gruppen och kastade den län re utåt sjön. Valentin som icke hade fria hander och icke vågade släppa fl ckorna, kunde hvarken hjelpa sig eller dem, oak:adt ban af alla krafter försökte närma sig stranden. Jo sephine, nära qväfd af vattnet. sparkade och slog förtvifladt och försvårade dermed ytterligare allas belägenhet. Allt langre fördes de wåt hafvet och Vatentin förmådde nu ej mer än ropa om hjelp. Det var dessa nödrop, hr Backman förnam. Genast störtade han sig i vattnet och hastane till Valentins biträde. Med särdeles klokhet samm han utanom de drunknande, och fö,te dem med hufvudet och skuldrorna före sig åt stranden. Han lyckades att föra dem alla tre letvande i land, till deras nära nog vansinniga anförvandter, som derifrån å-kådat händelsen. Men hans egna krafter sveko och han föll sjelf vanmäktig på stranden, der en ytterst häfiig hjertklappning tycktes hota hans lif. Han kom sig dock efter någon stund och är nu till helsan återställd. Gresve Walewsky yttrar sig om hans vackra gerning i de amplaste ordalag. (P. T)