Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1855, sida 2

kapellet, då en liten hand häftigt fattade honom i armen. Han vände sig om och såg Rosita, som betraktade honom med en af fruktan blandad rörelse och tycktes vi ja säga: Nu har jag dig änd ligen!— Är det inga flere der inne på gården? ropade i samma ögonblick den gamle negern; jag stanger nu porten och ingen kommer ut mera, sedan jag väl slagit mig i ro. — Vanta! svarade löjtnant Patricio; jag vill ut. Och han gick igenom porten med Rosita vid sidan, så att negern ej kunde se henne. Månan gick upp, och aftonvinden från hafvet susade sakta genom träden i tradgårdarne. Då de voro utanför, stannade den unge ofsicern ett ögonblick. — Hvad vill hon mig? Hvart gå vi hän? frågade han sig sjelf. Sådana voro hans första tankar, och han hade stor lust att låta Rosita gå. Men snart vaknade begaret hos honom efter att erfara, hvilka framsteg denna plötsliga lidelse, hvars gradvisa utveckling han med intresse sö jde, gjort i peruanskans hjerta. CForts.)