Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1855, sida 2

bvilka alla voro hennes sjenare, både slafvar och sria, som arbetade på den adeliga damens plantager. Sammankallade till gudstjensten kommo de ridande, några på gamla sörslitna mulåsnor, andra på magra hastar, med dukar knutna om pannan, spetsiga hattar, korta benklader af grått larst och rostiga stålsporrar, sastade med tjocka remmar vid de nakna hålarne. Dessa dåligt klädda och föga talrika underhafvande vittnade om markisinnans 1tinga förmögenhetsvilkor, hvilka blifvit en följd af hennes mans stora slösaktighet. Och likväl satte hon stort värde på denna omgifning, som påminte om hennes fordna glans och de rika peruanska creolernas patriarkaliska seder. Alla dessa tjenare visade henne den djupaste vördnad; man kunde i dem igenkänna redbara menniskor, som under motgångens dagar voro trogna mot sitt herrskap, hvars ruin afspeglade sig i deras torftiga beklädnad. Så snart ljusen voro tända, blef hotellets port öppnad till inträde. Den gamle negern, som hade sin tredubbla tjenstbefattning, fungerade vid detta tillfälle äfven som schweitzare och kyrkobetjent. Han passade på, att mängden, som snart öfversvämmade gården, ej gjorde förmycket buller; han gjorde sig all upptänklig möda för att åstadkomma ordning