som slög bort i mörkret. Emellertid egde dessa hemliga möten rum dag efter dag utan att skalfa henne tillfälle att tala med honom, som hon drömde om både natt och dag. Trots den kärlek, hon helgat honom alltifrån det första ögonblicket hon såg honom, och som beherrskade henne helt och hållet, var det henne omöjligt att blifva förtrolig med don Patricio; hon blef förvirrad i hans närvaro, och hans allvarliga och kalla väsen imponerade på henne. Icke för allt i verlden skulle hon hafva vågat, såsom den der gången, att klappa på hans dörr och uppföra sig så obetanksamt, att han skulle blifva nödsakad göra henne förebråelser. Det var i början af December, vid adventstiden. Enligt gammalt bruk firades hos markisinnan, der löjtnant Patrick bodde, de religlösa ceremonierna i hennes stora sal, som inrättades till kapell. Allt, hvad som fanns i huset af vaser, blommor, draperier och kandelabrar användes till att dekorera salen med. Barn i hvita kläder höllo rökelsekaren i luften och sjöngo med silfverklara röster hymner. Knäböjande på en bönpall, med det hvita håret präktigt friseradt, förrättade markisinnan med värdighet och behag den såkallade sunccion. Bakom henne stodo vasallerna, bestående af negrer, mulatter och mestitser,