Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1855, sida 1

— ————— slickan med allt större ilver, jag vet, att det år omöjligt att qvarhälla honom här; jag vill sösja honom. DE Visste jag det icke, sade den gamla tyst för sig sjelf, visste jag det icke? här går man och gifver goda råd åt sådanader envisa personer, som vilja, att allt skall gå efter deras eget hufvud. Hon är ännu aj femton år gammal, den flickan, och hon viil ej höra, hvad gammalt förnuftigt folk säger! . . . och dermed var Tia Dolores ute igenom dörren och stakade sig bort till trottoiren. Flera dagar förgingo, under hvilka Rosita, plågad af oro, sprang omkring i staden och sökte öfverallt att möta don Patricio, för att sörsakra sig om, att han ej var rest. Om aftnarne smög hon bort från sin mor och skyndade till huset, der den unge löjtnanten bodde; när ljuset aftecknade hans skugga på gardinerna, sammanslog hon lingrarne som ett par kastagnetter. Uppmärksam gjord genom detta tecken, utträdde don Patricio på balkongen, och då kunde han ej göra mindre än säga ett par vänliga ord till den unga flickan. Hon blef då utom sig af glädj och gaf sig till att dansa och hoppa på trottoiren, men när någon frammande gick förbi, försvann hon med så lätta fjät, att man skulle trott, att det var en fogel,