Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 1

nes mest brinnande önskan, hennes hemliga ste förhoppning. Hängande vid don Patricios arm, höjde hon stolt sitt lilla hufvud och gick med en mine af en drottning; vid hvarje steg sastade hon sina mörka ögon på honom, liksom för att aflocka honom ett leende eller ett vänligt ord. Hvad skulle hon ej velat gifva för att veta, hvad han nu drömde om, och hvilka tankar som sysselsatte hans själl Hon uthardade i början mycket tåligt denna långa tystnad, men snart kunde hon ej längre styra sin lislighet. — Låt oss springa, sade hon, och hon slapade don Patricio med sig. Fotstigen var mycket brant på detta ställe. De kommo i fart utföre, utan att det var dem möjligt att stanna, förr än de allaredan voro på slätten, och Rosita kastade sig andlådd och leende ned i gräset vid randen af en liten bäck, som beskuggades af sköna tråd. — Hvar äro vi nu? frågade löjtnant Patrick. — På vägen till Lima, svarade den unga sliekan. Ni känner ej till denna vägen? Det är visserligen ej den kortaste, men jag har ingen längtan efter att komma hem till staden ; har ni? — Jag längtar blott efter en sak, sade don Patricio; det är att möta en eller annan, med