Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 1

I Hör, don Patricio, när en limarinska kastat sina ögon på en caballero, antingen det nu är sen af landets söner eller en främling, så är hon snart underrättad om alla hans steg, ja om alla hans obetydligaste handlingar. I Emellertid hade hon tagit don Patricio unI der armen, ty hon var trött af den långa vägen och den häftiga sinnesrörelsen. Den unge irländaren gick långsamt och försänkt i tystnad; hans blick ströfvade bort öfver den I ujupa horizonten, som än öppnade och än tillFåt sig mellan klipporna och träden på vägen. Med tankspridd mine plockade han blommor och ryckte blad af buskarna; hans milda och allvarsiga ansigte röjde hvarken glädje eller Svärmod, men det bar prägel af en viss drömmande melankoli, som blott bemäktigar sig ett ungt hjerta, när det är nog känsligt för att emottaga intryck, men sör vaksamt för att läta sig öfverraskas. Denna romantiska spatsertur, under det herrligaste himmelsstreck på jorden, ensam med sen ung flicka vid sin sida, som älskade honom, behagade honom emellertid, men blott som en episod af hans lif, som gaf honom stolf till några minnen under de långa nattvakterne ombord på hans skepp. Rosita deremot hängaf sig helt och hållet åt denna första stråle af kärlekens lycka. Detta möte uppfyllde hen