gör tillika hans ardetshåg och förvandlar honom till en dagdrifvare och lycksökare, som lefver endast sör att hålla sig framme och yisa sig, icke för att genom arbete och duglighet söka sin fortkomst. Detta svåra onda kunde lätteligen afhjelpas dermed, att den extra ordinarie tjenstemannen endast stode antecknad såsom tillhörande verket, och endast då inkallades till någon tjenstgöring, när han behöfde intaga den ordinarie tjenstemannens plats, vid hvilket tillfälle han altid borde ega någon, om ock ringa, lön för sitt arbete. Dylika förordnanden borde gå i tur, alltefter som hvar och en anmält sig, och det blefve derunder tillfalle nog att pröfva hvilken som vore bäst berättigad till intråssande ledighet. På detta sätt ägde den stackars extra ordinarien åtminstone frihet, att använda sin väntningstid efter sitt eget behag, utan alt behöfva vara bunden genom någon skyldighet att visa sig. Han kunde derunder ge lektioner, skrifva rent — n. b. då mot betalning — eller egna sig åt några industriella göromål. Blott genom denna enkla anordning skulle skulle många af de olägenheter, som nu åtfölja extra-ordinarielifvet, försvinna. Hvad militära tjenstemän angår, torde äfven under sakernas nuvarande ordning åtskilliga löneförhöjningar böra beviljas, särdeles vid flottan och genikorpserna, hvilka äro oförsvarligt vanlottade. Äsven officerarne vid de indelta regementena beböfde löneförhöjning, men de hafva sjelfve motarbetat den goda vilja, som i detta afseende kunde finnas hos de skattdragande, genom deras fåvitska bemödanden, att motarbeta skatteförenklingen, blott derför att en ringa och olaglig del af deras inkomst derigenom kunde komma att upphöra. Det må ej förtänkas de skattdragande om de minnas detta, och på sin höjd bevilja den obetydliga löneförhöjning, som kunde anses ersätta ofvannämnde inkomst, hvarigenom krigsbesalet kanske kunde komma till någon insigt af sitt okloke beteende. Hvad kyrkans ämbetsmän angår, så finnas der tillräckliga medel, blott de rätt ordnas och användas. Om någonsin en reorganisation behöfdes, vore det väl här. Men denna borde vara af den mest genomgripande natur, så att, derest man ännu skall äga ett af staten lönadt presterskap, hvilket i sjelfva verket är en orimlighet, så borde åtminstone alla s. k. prestgårdar indragas, alla pastoralier, förvandlade i penningar, ingå till statsverket, samt sedermera alla löner lika fördelas efter ett visst antal grader, på samma gång som en ny pastoratsindelning gjorde en skälig likhet mellan hvars och ens åligganden. Det naturligaste och rigtigaste vore likväl, att sörsamlingarne upphörde att bestämmas efter jordrymder och hemmantal, utan bestode i ett visst antal själar, de der sjelfva, på gammalt apostoliskt vis, underhölle sin själavård. Men båda dessa förändringar innebära, såsom hvar man finner, en stor omgestaltning och fordrar långa för beredelser innan tänk: sättet är moget för deras utförande. Emellertid må tillsvidare prest bristen sortsara och tilltaga, såsom det enda medel, hvarigenom det högvördiga ståndet möjligen kan blifva något medgörligare för vidtagande af de reformer inom kyrkan, som äro så högt af nöden påkallade. För skolans tjenstemän borde åtskilliga löneförhöjningar med det snaraste beredas, dervid likväl den ordning måtte åvägabringas, att den goda lönen åtsöljes af motsvarande sysselsättning. Här såsom öfverallt bör nemligen den grundsats följas, att tjenstemannen skall vara tillräckligt lönad, men också använda hela sin tid åt sin syssla. Härigenom minskas ämbetsmännens antal och göromålen blifva bättre skötta, hvilket sednare är, i fråga om skolan, af större vigt än i något annat afseende. Sammanfattningen af hvad här blifvit korteligen yttradt i ett ämne, som varit föremål för vidlyftiga afhandlingar, och säkert kommer att än mera afhandlas, blifver, att med få undantag, såsom t. ex. vid en del af militären och skolan, ingen fårhöjning af tjenstemännens löner bår beviljas, förrän löneregleringen ssmmanställes med en reorganisation af hela imbetsvåsendet. Dessförinnan skola löneförhöjningarne leda till alltför stort mehn för det allmänna, hvars välsärd ej får uppoffras för några individers äfven ganska ömmande ställning. Hvad som här blifvit sagdt om statens tjenstemän, gäller ock i viss mån om kommunernas, ehuru dessa borde lättare och snarare kunna ordna sina ämbetsmans göromål och lönevilkor. I allmänhet äro derföre äfven kommunala tjenstemän bättre lönade än statens, ehuru mycket i detta fall ännu återstår, särdeles inom samhällen som vårt, hvarest, till följd af förmögenhetens betydliga tillvext, lefnadsvilkoren mycket fördyrats, hvarigenom tjenstemannen, så framt hau ej vill alldeles icnlera cCi finnar giv utsaft för stora hekvm—