Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1855, sida 1

Om ämbetsmännens ställning och villkor. För någon tid tillbaka meddelade vi efter Svenska Tidningen Åen ny rangordning för olika befattningar i samhallet, uppgjord efter de med besatiningarne förenade inkomster. Det intraslade enligt denna rangordning hvad skriften säger, att många de ytterste blesvo de framste och de fråmste de ytterste, d. v. 8. löjtnanter och kongl. sekreterare trädde långt under spanmålsbärare och beljenter, o. 8. v. Samma ämne har sedermera i Sv. Tidn. blilvit behandladt i flera mycket förtjenstsulla uppsatser, hvilka gått ut på att visa dels huru vanlottade statens tjanstemän i allmänhet äro, dels hvilken oefterråltlighet råder emellan dem inbördes, i afs. å skyldigheter och rättigheter, tjenstegöromål och lön. Ämnet är ganska vigtigt, då ämbet-mannen utgör en af de vigtigaste kuggar i statsmachineriet, hvars jemna, regelbundna gång i högst väsentlig mån beror på ambetsmännens skicklighet och redbarhet. Om nu staten så illa lönar sina tjensteman, att de icke kunna äga en anständig bergning, eller på eller orättvist sätt fördelar göromålen dem emellan, så måste förr eller sednare inträffa, att ingen ung man med någon förmåga vill inträda på denna bana, utan föredrager att ägna sina kunskaper och sin arbetsduglignet åt andra banor, på hvilka han kan förvärfva det både ekonomiska och personliga oberoende, som han forgasves kunde söka på ambetsmannabanan. Och detta icke blott kan inträffa, utan har redan inträffat. Med hvarje år märker man alltmer huru unge män med bildning ägna sig åt teckniska och industriella yrken, åt kommunal