Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1855, sida 2

— — ————— vårt land. Med huru många snaror och sörförelser lockar han icke de främmande, hvilkas onda stjerna förer dem till dessa kuster! Ni är en förnuftig man, ni min vän! det är icke för er skull jag säger det, men .. — Men för hvems skull annars? frågade don Patricio. Det är nu andra gången, om ni påminner er, som gilver ni mig en dylik vink, och så framt ni ej ansåge mig svasva i någon fara, så skulle dessa råd minst sagdt tyckas vara ölverslödiga. — Ni har rätt, svarade munken något förlägen; hör mig, min vän. Det är nu tjugu år sedan en osficer, hvilken föll i kampen tör vår sjelsständighet, testamenterade mig sin dotter; detta var en tung börda. Flickan, som då var femton år gammal, förorsakade mig mycket förtret genom sina nycker och sina vilda insall, som omvexlsde hvarje ögonblick. Lycklgtvis fick jag henne snart gift med klockaren i en liten sorsamling uti förstaden, en praktig karl, som gjorde folk af henne och ej heller haft skäl att beklaga sig öfver henne.