Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1855, sida 1

—— —— Samma afton kom Rosita till den gamla; hon brann af otålighet efter att höra utgångan af sin beskickning. — Nåväl, Tia? skrek hon allaredan i dörren, nå, hvad sade han? gissade han straxt, att den, som sändt dig, var densamma, som så ofta går nedanför hans balkong; icke sannt? han har godt kunnat se mig, ty i går tillbringade jag ölver en halstimma med att gå fram och dil beka utan för hans fönster, och som det var varmt, hade jag min slöja nedfalld. — Se här, yttrade duennan, här är hans svar. . — Maria purissima! utropade den unga flickan, ett guldmynt! Der, Tia, tag dessa syra realer för ditt besvär; du har talat mycket battre ån escribanon kunnat skrifva. Nej. alla escribanornes talanger uppväga ej fyra ord af en flytande tunga. Låt oss nu se! hvad skall jag göra med alla pengarna? För det första skall Jag ha mig ett par nya skor; dessa har jag allaredan gått en vecka med. För det andra... hör, der är picanteron! Hon hoppade ut igenom dörren och ropade så högt hon kunde: Ycaniero. picuantsro!Kramaren lät icke repa sig två gånger; ban satte sig på en sten och u bredde för den unga flickan sin lilla butik, som var fullt upp försedd med oranger, konfekt och bakverk.