Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1855, sida 1

derna besväret att gå från en trottor till en annan. Då Rosita gjort en rörelse föratt närma sig honom, vände han sig till henne och sade halft hviskande: — Minna de mi almal Vill du ba en sedel, som vinner! Du skall ha den för samma pris, som niterna kosta. — Åh bevars! svarade den unga flickan, du tar mina pengar, och Jag ger dig en half piaster för en bit papper, som icke en gång duger lill att rulla en cigaretto af. — Det är klart att Peru går sin undergång till mötes! sade utroparen. Man kan ej en gång sälja tjugufyr.tusen piaster för tio spanska realer! Jag har alldeles ingen handel gjort i dag. Gif mig handsöl, min sköna, det bringar lycka. Man skall änduck ej kunna säga, att jag behåller de goda numren för mig sj l., ty jag är beständigt lika fattig . . . Nej, nej, jag ger pengarna åt d vackra flickor, som behosva en hemgift för att äkta sina novios. Med dessa ord räckte han packen med sedlarne till Rosita, som tog-n på vinst och förlast. Han gick vidare srmat, i det la skr. k med sull hals: ,Quarenta mil pesos! Det är magiska ord, ett obestamdt hopp, som utkastas i luften vind lör våg. men som dock kommer, månget hjerta att klippa.