Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1855, sida 2

— Jag behöfver din hjelp, Tia, svarade den unga flickan. Jag är förtjust i en ung caballe o, som heter don Patricio, och som jag allaredan sett tre eller fyra gånger till häst på det stora torget. Han är blond, med blå ögon, och jag dör af kärlek till honom. — Såå, — vackert, vackert! utropade den gamla. Jag är rädd för att han är en engelsman. Hvad vill du, att jag skall såga honom? ... Han svarar mig: ÅÅh!... och kastar mig på dörren. Hade det ändå varit en fransman, så skulle jag låtit det gå; ty det folket låter ändock tala med sig... — Nej, Tia, det är hvarken en fransman eller en engelsman, det är en . . . en blond kavaljer, säger jag ju, en kavaljer, så skön och ljuf, att man aldrig seti maken till honom i Lima. Såg honom, att jag älskar honom som min ögonsten, ja, högre än mitt lif. Bort, Tia Dolores, så skynda dål här är din krycka. Han bor i markisinnan de -s hotel, första våningen, fönstret med jalusierna för, som är midtemot krämarens, der man får köpa namnam. Portvaktaren är en gemmal neger, som är döf och ej kan höra dig, utan att du slår bårdt med din käpp mot stenskifvorna i förstugan. Spring nu, spring! Duennan gick och mumlade under vägen för sig sjelf. Hufvudingången till hotellet stod öppen; den gamle negern låg till hälften utsträckt