Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1855, sida 1

— — — — — -— —— — —— stor förargelse för mängden, som tillkännagaf sitt missnöje genom att skaka på hufvudet och rycka på axlarne, under det den fortsor att frammumla sitt Ave maria. Då gulddtragarne och skrifvarne åter intagit sina platser, de senare för att nedrita sina papper och de förra för att snurra på sina hjul, förspordes åtskilliga obehagliga yttranden i ryttarens grannskap. — Det är en engelsman, yttrade en. — Således en kättare, sade en annan. — Han har med flit sporrat sin häst hit för att störa oss i vår andakt, tillade en tredje. Dessa ord, uttalade med mera bitterhet än egentlig vrede, gjorde ryttaren något förlägen. De, som stodo närmast, märkte hans förvirring; deras djerfhet ökades derföre, och man hörde flera hvisslingar. — Nå då! ljöd plötsligt en stämma från portal de Botoneros; när har det blifvit brukligt, att landets söner förnärma en främling? En engelsman, en kättare sägen J? Men jag kan berätta er, godt folk, att J misstagen er. Denne unge man är katholik liksom ni och jag; don Patricio har på min ära intet mera engelskt än sin hållning och sitt ljusa hår. J say, lieutenant Patrick? (Forts.)