Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1855, sida 2

eller mindre mån förekomma smitta derigenom. att den luft, man utan svårighet genom honom inandas, blir renad, i det skadliga luftarter genom kolet qvarhållas och förstöras. Vid förruttnelse bildas alltid, utom andra t. ex. kolsyra, följande skadliga och serdelas illaluktande luftarter, näml. ammoniak, vätesvafla och svafvelammonium. Ammoniak är densamma luftart, som sprides ur luktflaskor, som iunehålla bränd kalk och salmiak. Vätesvafla är den giftiga luftart, som förorsakar lukten uti skämda ägg; svafvelammonium kan uppstå genom en förening utaf de båda förstnämnde luftarterna. Stenhouse fann, att under vanliga förhållanden en luft, som innehöll mycket utaf dessa luftarter, efter en kort tid icke mera kunde inandas. Skedde deremot inandningen af ifrågavarande luft genom den riktigt päsatta kolrespiratorn, så kunde denna illaluktande giftiga lustblandning utan svårighet inandas, och bemärktes dervid ibland alldeles ingen och ibland en föga obehaglig lukt. Denna upptäckt är en bekräftelse på kolrespiratorns förmodade förmåga att mer eller mindre skydda för smitta; ty då de nyss nämnde luftarterna deri förstöras, har man grund att tro, att detta äfven är förhållandet med smittoämnet, så mycket mer som detta tyckes vara mycket latt forstörbart. Så hafva vi ju sett kontagier förstöras redan af köld, och vi veta ju alla, att smittosamma sjukdomar, som kunna fortplantas genom luften, ej sällan aftaga efter ett åskväder, troligen genom den af åskan, som blott är en elektrisk process, till ozon förändrade syrgasen uti luften. (Forts.) RR ERSSON AREAN