Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1855, sida 2

54Som det nbeter, ÖIVfrtaga 11411U11711117T Reschid Pascha lefver tillbakadragen och är rämmande för dessa intriger. — Den engelska främlingslegionen väntades i Konstantinovel. — Hr de Mettray, en fransk stabsofficer, har utnämnts till adjutant hos Omer Pascha. PA AE JB Se — Den 7 September. Bland Europas talrika furstar finnes knappt någon, utom Napoleon III, som ej förefaller sin samtid s:som en temligen hvardeglig personlighet. Parvenyen på Frankrikes thron är den ende, som framstår såsom en herrskare af öfverlagsen kraft och snille. Med intresse och förvåning har Europa följt honom på hans väg från det obemärkta privatståndet genom fängelset i Ham till den plats, från hvilken han nu dominerar vår verldsdels politik. Knappt hade han banat sig väg till sin farbroders thron, förrän stora händelser förkunnade ett nytt tidskifte i verldshistorien. Utbrottet af det länge förutsagda kriget mellan östern och vestern samt den betydelsefulla koalitionen mellan England och Frankrike äro tilldragelser, som i historiens årsböcker skola sammanknytas med hans namn. Hvad beträffar Frankrikes inre angelägenheter, ådagalägger Fransmännens kejsare samma kraft, samma förmåga att räcka till för allt, som karakteriserade den förste Napoleon. Medan kriget på Krim visar, att den franska styrelsens omtanka sträcker sig till alla detaljer af en vidlyftig militärisk förvaltning, röja de regeringsåtgärder, som i alla rigtningar vidtagas till beredande af inre förkofran, att Napoleon ej försummar fredens värf för krigets. Åkerbruket och handeln, konsterna och vetenskaperna uppmuntras och hägnas, och arbetarebefolkningen har erhållit månget prof derpå, att mannen, som genom densamma upphöjdes på thronen, ej förgätit sin pligt att efter förmåga verka till förbättring af dess belägenhet. Talrika och storartade verk af byggnadskonsten, hvilka Napoleon IlI:s vilja skapat till kommunikationernas underlättande eller till försköning af Frankrikes stolta hufvudstad, skola i en långt aflagsen framtid återföra minnet till hans regeringsdagar. — Men oaktadt all denna herrskarekraft, oaktadt alla röster, som utropa honom såsom situationens man och hans styrelse såsom den enda möjliga i Frankrike under nuvarande omständigheter, står dock kejsarthronen i Frankrike på en vacklande grundval; den saknar ett nödvändigt vilkor för sitt bestånd: en moralisk basis. Ingen kraft och intet snille kan ersätta bristen af en sådan. Vi veta, genom hvilka medel han förvärfvade sin thron; de voro visserligen inga andra, än dem, som den machiavellistiska politiken gillar och flera af Europas furstar utan tvekan begagnat, men folkens sedliga ståndpunkt i vår tid är en annan, än regenternas, och de förre anse en mened under alla omständigheter vara hvad den är. Ett politiskt misstag, en olycka på krigsteatern äro tillräckliga att skaka ett sådant välde; det uppbäres hufvudsakligen af vissa klassers fruktan för en omhvälfning af hvad slag denna må vara, af armbens opålitliga sympatier och ett litet partis ansträngningar, som förenat sitt väl och ve med det bestående systemet. Det måhända farligaste misstag, Napoleon kunde begå, vore att alltför öppet arbeta för en familjepolitik. En sådan politik, som uppdrager en gräns mellan nationens intressen och den regerande familjens, är under alla omständigheter farlig, serdeles för en ny dynasti, likasom den ur moralisk och politisk synpunkt är oförlåtlig. Huru familjepolitiken verkar på folkets sympathier för det regerande huset, känna vi sjelfva af en erfarenhet, hemtad på närmare håll, än från Frankrike. Man bedömer med rätta en regerings halt af de sjenares, den begagnar. Från denna ståndpunkt har det Napolecnska väldet i Frankrike ingen ljus framtid. Dess politiske handtlangare hafva varit och äro till största delen män af tvetydigt rykte, om hvilka man har grundad anledning att misstänka, det de vid den första allvarliga motgång, som drabbar de ras herre, skola öfvergifva honom och vända sig med sina rökosser mot den nya uppgående solen. Bland desse handtlangare var marskalk S:t Arnaud — en af de verksammaste männen under statsstrecket den 2 December och, såsom man torde erinra sig, öfverbesalhafvare för franska expeditionen till Krim. Vi nämna honom serskilt, emedan hans nyligen utgifna memoirer sprida ett visst ljus öfver hans karakter och, oaktadt den försigtighet, med hvilken de blif vit redigerade, bekräfta det generella omdömet öfver statskuppens hjeltar. S:t Arnauds lefnad framställer sig i tre skarpt 333.. us TR Den första som heorän