Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1855, sida 1

—— — — — — —— lopp; hvem skulle ej hafva gråtit vid att se så mycken ungdom och skönhet gå under? Den åttonde Oktober inträdde sjukdomen i ett nytt stadium: hufvudvärken försvann, törsten blef mindre stark, de inre plågorna voro nästan omärkliga, men pulsen var svag, mattigheten tilltagande, andedrägten halfqväfd, och den stackars varelsen syntes vara på sitt yttersta. Den tionde gaf man henne för sista gången nattvarden, och menniskomassan följde i en lång procession den sorgylda vagn, på hvilken monstransen fördes till henne. Lördagen den 12:te hette det plötsligen, att hon var bättre och en stråle af glädje liksom belyste hela staden. En folkhop skockade sig utanför öfverstens fönster under ropet: Radda Tolla! Samma afton reste öfversten till Albano. Tolla begagnade det uppskof, som döden syntes vilja skänka henne, för att bryta de sista band som höllo henne vid jorden. Hon lät lemna sin förlofningsring till Madonna di Sant Agostino, som eger det rikaste juvelskrin i verlden; hon skickade Lellos porträtt till palatset Coromila; men Menico, som skulle bära det dit, var oforsigtig nog att visa porträttet, och pöbeln uppbrände detsamma midt i Corson, utan afseende på konstnärens geni eller målningens skönhet. (Forts.)