Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1855, sida 1

i Spanien beslöts, för att fylla den genom en långvarig eländig styrelse tömda statskassan, att försälja de talrika kyrkogodsen. Vi veta, att påfven fruktlöst användt sina fordom så farliga vapen, för att bindra verkställandet af dessa åtgarder, att han fruktlöst slungat bannlysningen öfver regering, auktoriteter och soskrepresentation i det förra landet, och låtit utgå ett dekret, i hvilket han uppträder med medeltidspäfvarnes hela öfvermod och förklarar de lagar ogiltiga, som af en sjelfståndig nations regering och representation blifvit stiftade med iakttagande af alla lagliga formaliteter. I ännu ett tredje land, Schweiz, kämpar den pålliga suprematien en hårdnackad, men olycklig strid med den veridsliga makten. Här har dock motståndet ursprungligen utgått från protestantiska befolkningen, inom hvilken de politiskt liberala åsigterna mest gjort sig gallande, och som för närvarande utgör det maktegande partiet inom republiken. Under det romersk katolska hierarkiens inre svaghet sålunda allt mer ger sig tillkänna, visar den ickedestomindre i vår tid en större verksamhet än nåronsin uti att utvidga sitt område och öka antalet af sina bekännare. Dessa ansträngningar hafva ej varit utan framgång. I England har katolikernas a tal under de sistförflutna decennierna ganska betydligt ökats, ehuru de religiösa rörelserna i detta land öfverhufvud äro af en för papismen föga gynnsam natur; Puseyiterna, en för icke så längesedan uppkommen och i grunden katolsk sekt, tyckas ej hafva någon framtid. I Nordamerikas Förenta Stater tillförer emigrationen, isynnerhet från Irland, betydliga förstärkningar till den romersk-katolska befolkningen, som der redan eger flera hundra kyrkor. Katolikernas vexande antal ingilver redan AngloAmerikanarne allvarsamma farhågor och har föranledt ett af de mäktigaste politiska partierna inom unionen, Know-Notbing-partiet, att uttala sig för åtgärder, som, utan att inskränka religionsfriheten, genom en god, på den Heliga Skrifts studium grundad folkundervisning, skola förekomma katolicismens utbredande. I religionsfriheten finnes också en säker borgen, att religiösa villfarelser, från hvad båll de må komma, ej kunna erhålla ett varaktigare inflytande. De torde ej blifva många, som sälja sin samvetsfrihet, för att gå i en maktlysten och ofördragsam statskyrkas ledband. Men ett ännn markligare tidens tecken är det, att inom de protestantiska sörsamlingarnes och sjelfva protestantiska presterskapets sköte röjas strafvanden i romersk-katolsk rigtning. Vi hafva nämnt Puseyismen i England; i Preussen finnes ett parti, som tyckes arbeta för samma syfiemål. Så har konsistoriet i Königsberg nyligen till presterskapet inom sitt territorium utfärdat ett cirkulär, som anbefaller detsamma att noga gifva akt uppå och vårda sig om de spår, som ännu sedan katolska tiden kunna förefinnas af öronbigten; hvarhelst menigheterna ännu ej förgätit detta bruk, som katolska kyrkan helgat såsom ett af sina sakramenten, skall man upplifva detsamma. Konsistorium söker i samma cirkulär bevisa, att örondigten år något, som fullkomligt öfverensstammer med Lutherska larans bokstaf och anda. — Såsom