Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1855, sida 2

betydande, om vi undantaga de båda finska bönderna Erik och Sven, hvilka i korta men lifliga drag framställa den finska typen i all dess enfald och trohjertenhet. Utförandet var i allmänhet godt. I första rummet nämna vi fru Kinmansson, som i Carins rol på ett vackert sätt hafdade den skolas värde, ur hvilken hon utgått. Man kan icke se nägot mera naturligt, något mera sannt qvinligt. något mera konstnärligt än fru K:s sätt att återgifva bondflickans rol,så att hon endast blir bondflicka. Hos henne är allt natur, god uppfattning, och hon har mera än någon annan af de unga skådespelerskor vi lärt känna, förmågan att individualisera de karakterer hon återgifver. Herr Kinmansson återgaf Döbelns korta men svåra rol med god urskiljning och ädel hållning . . . man skulle blott velat önska att masken kunnat vara trognare, en sak som ailtid höjer värdet af konstnärens bemödanden i roller sådana som denna. Falt väbeln Roths rol utfördes med mycken bonhommie och raskhet af hr Stjernström, som sjöng sina kupletter med gammal erkänd talang. Mslle Kindahl var en varm och ålsklig Anna, och besegrade på ett lyckligt sätt de svårigheter, som den oklara bilden erbjuder. Kyrkoherdens rol utfördes af hr. W. Åhman med det förstånd, som denne skådespelare merendels ådagalägger, ehuru, såsom vi nyss nämnde, med en hufvudhängande pjunkighet, som är vida skiljd från den sorg en man känner och uttrycker. Hr Pousette var en ståtlig ryss, och hr Brandt en mycket pathetisk svensk löjtnant, på hvilken man ingalunda kunde skönja att han kom från ett såldt Sveaborg. Hr B. bör framför allt vinnlägga sig om mera natur, mera kraft; på det sätt han nu framstår kan han visserligen tillfredsställa mera anspråkslö sa fordringar, men vi tro på goda skäl att detta icke är det mål, som denne unge skådespelare eftersträfvar. Om de anlag, hvilka onekligen hos hr B. föresinnas, erhålla en sann riktning, är det vår öfvertygelse att han kan hafva att emotse en vacker framtid -på konstnärsbanan. Hrr Zetterholm och Sandstedt voro ett par bottenärliga och säkra finnar af den gamla goda stammen, som det gör godt i själen att få återse, och åt hvilka man gerna ville räcka brodershanden ännu en gång. Stycket gifves i morgon för andra gången, och vi anse för gifvet att allmänheten icke skall försumma att göra närmare bekantskap dermed, helst man af detta vårt, efter bästa förmåga och öfvertygelse, uttalade bedömande af detsamma, kan finna det stycket förtjenar ses och begrundas af svenska ögon och hjertan. Det är endast vid en förl. med förmåga man fäster den större uppmärksamhet, som kan gifva anledning till. sansade och oväldiga anmärkningar, och vi äro öfvertygade att sörf. till den nya dramatiska produkt, för Hvilken vi här redogjort, skall kunna lemna svenska theatern arbeten af stort värde, vill han endast taga sig till vara för de fel vi här sökt påpeka. Till förpjes gafs för andra gången ÅAdele de Sånanges, der fru Kinmansson i titelrollen firade en vacker triumf, och belönades med en framropning samt flera blomsterbuketter, en hyllning, som val sällan mera välförtjent egnats talangen. Äfven de öfriga rollerna i detta lilla älskliga stycke gåfvos med god ensemble.