Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1855, sida 2

nHorlge HUS 10TSOTOEC. Å.AAaAshn TgusmmZÄ amnwLnw .ssssnn Lk 1nm Theater. I Finland 1808 och 9, dramatisk tidsbild i 3 akter och 5 tablåer — man vet ej hvad sör sorts original — gick i går afton för första gången öfver vår scen, och helsades med ofta upprepade bifallsyttringar af en talrik publik. Pjesens tendens och den tidpunkt som deri skildras är också af ett aldrig slocknande intresse för hvarje svenskt hjerta; de gamla minnena upplifvas vid äsynen af finska folkets hjeltemodiga strider och den trolöshet, med hvilken det öfvergafs, utan att ens nödvändighetens kraf kunde ursäkta ett sådant förfarande. Hvad deremot beträffar stycket såsom dramatisk produkt betraktadt, kunna vi icke neka, att dervid finnes åtskilligt att anmärka. Det röjer ovedersägligen en talangfull penna; men då man tager i betraktande det rika stoff till dramatisk handling, som denna olycksdigra tid innehåller, måste man medgifva att förf. behandlat sitt ämne ganska styfmoderligt. Således i stället för att gifva allmänheten ett formskönt och genomgripande helt af denna period, har han åtnöjt sig med att gifva den afbrutne och flygtiga taslor, som väl skildra ytligt, men som ej tillfredsställa. De sköna skuggorna skymta förbi oss så hastigt, att vi ej förmå uppfatta mer än konturerna af dem; då vår tanke och vår känsla så gerna skulle vilja lefva med dem och bland dem som länge saknade bröder. På detta sätt t. ex. framstår Döbeln, denna vår nyare krigshistorias mest storartade bild — framstår han, säga vi, som en biperson, den man endast som en viss kittlande mellanrätt serverar blott en liten bit utaf, för att göra den öfriga anrättningen så mycket pikantare. Man hade af förf:s patriotism bordt kunna fordra, att den ädla hjeltegestalten fått framstå klar och fulländad som en handlande makt i stycket, och icke som en blott och bart deltagande. Det är blott i ett enda ögonblick som denne Döbeln höjer sig öfver det medelmåttiga, och detta är i näst den sista tablån, då han springer upp från sitt sjukläger för att skapa segren vid Jutas — dertill manad af fältvabeln Roth, som intagit den, genom Runebergs sköna sång bekante, unge läkarens plats. Bland de öfriga karaktererna tveka vi ej att i sramsta rummet nämna Carin, den glada, hjeltemodiga finska flickan, som vågar allt, tillochmed sitt lif, för det betryckta säderneslandet. Det gör oss godt att se denna nordiska typ, hvartill man icke skulle hafva svårt att finna det motsva rande originalet i verkligheten, om man endast gjorde sig möda att söka. Fältvabeln är en väl tecknad bild af en äkta kärnfinne; hans enda fel är att han kanhända pratar väl mycket. Detta ursäktas likväl gerna derföre, att ban äfven handlar, att man ser, det han icke endast är stor i orden — något som vo re att taga ad notam i vår pratande tid! Bland de öfrige mera framstående karaktererna synes ref. kyrkoherden och hans dotter icke rätt lyckade. Det vidlåder den gamle sjalasörjaren en viss pjunkighet, som ej riktigt passar tillhopa med det språk han för; och det hängande hufvudet på rollens representant tjenade ej till. att förminska intrycket häraf. Dottern, den svärmiska Anna, som åtager sig att vara Judith, endast den ryske ösversten vill vara Holofernes, är ingen väl tecknad bild. Det finnes hos henne tillstymmelse till mycket godt, men det synes tydligt, att förf. endera icke haft vilja, eller också ej förmåga att göra sig reda för en karakter sådan. som denna. Hennes hjeltedat blir nu nästan löjlig, genom det helt och hållet barnsligt otroliga uti att, genom dylika medel som det hon använder, ensam i mörka skogen vilja tvinga en sådan man som den ryske öfversten Rataniefl. Det är sannt, att just genom detta oförståndiga försök har förf. framlockat den goda effekten af depeschens bortsnappande genom Carin ... men frågan är nu, huruvida man får eller bör uppoffra sanningen för att vinna ef fekten. — De öfriga partierna äro alla mindre — ———— verlägg derom med den ryska damen, som är