Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1855, sida 3

det sätt, hvarpå han hämnats på en utmärkt konstnär. Han hörde till dessa beduinaktiga Engelsmän, dem man träffar på alla de förnämsta hotellerna i Europa, så vida de icke, för omvexling skull, äfven emellanåt besöka Egypten, Indien, China eller Goda Hoppsudden. Han reste oupphörligt i sällskap med sin unga, vackra fru, hvilken syntes så mycket mera retande och älskvärd, då hennes ungdomliga glädtighet, skönhet och lefnadslust utvecklade sig vid sidan af hennes gemåls glatta, styfva. kallblodiga, trumpna, afmätta och förnäma väsende. I Rom blef det engelska paret bekant med en tysk målare, som redan hade förvärfvat sig ett betydligt rykte både såsom praktisk konstnär och såsom konstkännare. Han erbjöd sig att blifva deras cicerone genom de rika konstskatterne i Rom. Sålunda tillbragte de många timmar, dagar och veckor tillsammans i Capitolii museum, Vaticanen, Peterskyrkan och Roms omeisninsar, hvarunder konstnärens personliga och intelligenta öfverlägsenhet öfver den i förnämt väsende och etikett stelnade Engelsmannen, visade sig så framstående, att den vackra frun så småningom kände sig oemotståndligt dragen till målaren, helst som denne med glädje mötte benne på halfva vägen. Först efter flera månaders sörlopp öfvertygade sig Engelsmannen om hustruns otrohet, hvarpå han tog ett kallt afsked af målaren med ett å revoir! återvände till England och lemnede sin hustru helt höfligt och artigt i hennes föräldrars hus, sedan han lika höfligt och artigt hade underrättat henne om den i Rom gjorda upptäckten. Derpå afreste ban genast till Tyskland, Ryssland, Italien o. s. v., utan att bese någonting annat än målningar, utan att köpa någoting annat än målningar. Sedan han bärmed hade fertfarit i ungefär två ar, begaf han sig med en temligen ansenlig packning af målnivgar till Rom, uppsökte målaren och utmanade honom. Såsom den förolampade parten, hade Engelsmannen rättighet att välja vapen och utmanade derföre på pistoler. U.maniagen antogs, och tid och ställe för duellen bestämdes. I första skottet krossade Engelsmannen sin motståndares högra handled, så a:t banden måste amputeras. Så fort operationen var verkställd, visade sig Engels mannen ånyo hos den sjuke, utan att låta afvisa sig, och yttrade: Ni tänker kanske att min hämnd är tillfredsställd med detta; men då underskattar ni alltför mycket de förfärliga qval som ni har beredt mig. Min förstörda lycka kräfver mera. Jag har dömt eder till ett lif af ständig, fruktlös ånger; till en lefvande död såsom konstnär, till ständiga qval öfver edert slocknade rykte. Ah nej, svarade konstnären, min madonna i S:t Petersburg, min Luther i Berlin, min flygt ur Egyp ten i Paris — — —4. Nog, aforöt honom Engelsmannen, — se här en förteckning på edra arbeten, är den icke fullständig? — J04, — svarade konstnären, efter att hafva genomögnat listan, — till och med min sista målning, som jeg sul-bordat nyss före duellen.— ÅAlldeles, jag har varit ytterst samvetsgrann, — svarade Engelsmannen. — ÅAlla edra målniogar äro nu mina. Jag har uppköpt dem samt och synnerligen, för att kunna förfoga öfver ert rykte såsom konstnär, efter som det mig behagar. Nu behagar det mig att genast uppbränna alla dessa målningar, på det att intet spår af eder verksamhet som målare må finnas öfrigt och edert namn skall alltså för evigt försvinna ur raden af de store mästarnes. Jag bar, såsom ni känner, dessutom redan förut sörjt för, att ni icke skall kunna måla några nya. Konstnären bad förgafves om nåd. Den för flera år sedan förolämpade Engelsmannen var ännu lika oförsonliz, som bade upptäckten af hans vanära skett först i går. Två timmar derefter aflemnade en tjenare till konstnären en stor urna, full med aska, jemte ett) kort bref, som anmälte att urnan innehöll allt hvad som af hans målningar fanns öfrigt.