Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1855, sida 1

sedan strömmar af det adlaste blod flutit, allt detta gjordes om intet af en enda man, af Carl den XIV Johan. Men icke nog härmed. Alla de skakande hvälfningar, som genomgått vårt eget saderneslands historia och småningom framkallat ett 1809; alla våra utmärktaste mäns redligaste och mest fosterländska verksamhet; alla det svenska folkets från Rysslands sida lidna oförrätter och deremot gjorda uppoffringar; alla. de patriotiska tänkesätt, som vid riksdagen i Örebro lifvade de fyra stånden, adeln och presten lika mycket, som borgarn och bonden; alla dessa premisser, så hedrande för vår nationalitet, emedan de bevittna, att det dock ännu alltid fanns ett ögonblick i vår sednare tids historia, som de fyra stånden höjde sig till gemensamt fosterländska tänkesätt, allt detta förspilldes, vanvärdades, förfuskades, alleddes i en främmande kanal af af Carl den XIV Johan. al af en enda man, Och orsaken härtill? Landet trodde honom vara fransman ; han var ryss. Bergman Schinkel har med uppgifter, med delade af Carl Johan sjelf och hemtade ur våra pålitligaste arkiver, öfvertygande bevisat det. Man talar om Carl Jobans förutseende blick; visserligen, men förutsåg han väl äfven att en Napoleon III en gång skulle uppträda på franska thronen, förutsåg han det vidtutseende närvarande kriget, hvari Europas största intres sen ännu en gång skulle störta tillhopa; förutsåg han väl, för att inskränka oss inom en ännu trängre ram, att hans ryssvänliga politik redan under hans lifstid skulle vända sig fiendtligt emot honom sjelf; förutsåg han att sjelfva Ryssland, detta land, som han med uppoffringen af så mycket stort och ärorikt råddat från undergånz, ef er ett knappt 10 eller 20-tal af år skulle börja att smida nya medel till Sveriges framtida undergång, medelst en framsmygande rånkfull politik i Norge och det hotande Bomarsund ända invid våra stränder? Vi vilja icke tro det. Men i och med detsamma är det äfven afgjordt, att hans politik var blott ett rotskott af stunden, ett gränslöst personligt hat emot Napoleon, en dold absolutistisk förkärlek, som nu bröt fram med vulkanisk makt, en oförklarlig dynastisk förblindolae, kort och godt, de personliga intressenas, i stallet för de allmännas, individualitetens, i st. f. nationalitetens. Europa har lefvat upp i en ny stor strid, en strid, med hufvudmotiverna länade ur Carl Johans politik 1812, en strid, som utan denna politik icke ens skulle hasva egt rum. Ännu en gång har en Napoleon kastat i de Europeiska solkens namn stridshandsken åt Ryssland; ännu en gång hafva de franska härarne utvecklat tricoloren, manande de af Ryssland moraliskt underkufvade länderna att återerösra nationel sjelsstandighet, men, denne Napoleon ligger icke nu i tveskiste med Albion om verlden, utan det kämpar troget vid hans sida, detta Albion, hvars folk och parlament utgöra en säker garanti att striden icke skall öfversvälla bräddarne af europeisk jemvigt. Af sådan orsak står också Napoleon III starkare och mäktigare än någonsin Napoleon I, emedan England vid Frankrikes sida är Europas lugna och öfvervägande förstånd vid sidan af dess enthusiasm, det är civilisationens beräknande allvar vid sidan af dess heroism, det är det klokt tänkta politiska målet vid sidan af ett tappert och lifligt folks herrligaste ingifvelser, det är ihärdigheten vid sidan af den manliga hänförelsen, än mera, det är den bestående ordningen vid sidan af framåtskridandets förhoppningar. På denna allians . . . . hvilka oegentligheter den än i sin början har förevisat . . . synas de Europeiska folken med förtroende kunna bygga. men