Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1855, sida 1

menniskoslägtet. De hade dömt sig till ett evigt krig och endast gifvit sig valet mellan att segra eller dö. Samhället skulle derföre ovilForligen söka utveckla hos alla sina medborgare de krigiska egenskaperna, och medborgarI ne underkastade sig denna enhet, som var garantien för deras existens. Men hvad ha väl dessa barbariska tider och den nya tiden att skaffa med hvarandra? För hvilket särskildt och noga bestämdt ändamål skulle man nu stämpla alla medborgare som ett mynt med samma prägel? Ar det derföre, att de alla ämna sig in på olika banor? Hvad skäl skulle man ha att kasta dem alla i samma gjutform? ( — och hvem skall hålla formen? Försarliga fråga, som borde bringa oss till besinning. ilvem skall hålla formen? Om det finns en sådan gjutform (och den akademiska graden är en), skall något hvar vilja hålla i skaftet. Hrr Thiers, Parisis, Barthlemy Saint-Hilaire, jag, de röda, de blå, de svarta, de hvita. Man måste då gripa till vapen för att slita denna föregående fråga, som oupphörligt skall uppstå på nytt. ÅÄr det ej enklare att sönderslå denna olycksaliga gjutform och i allsköns lugn och rättvisa proklamera friheten? Det är så mycket större skäl som friheten är den jordmån der den verkliga enheten uppspirar och den luft som drisver den i höjden. Konkurrensen bar till följd att framkalla, uppenbara och sprida de goda metoderna och tränga de dåliga tillbaka i skuggan. Ty det lider intet tvilvel, att menniskoanden har större frändskap med sanningen än med vilifarelsen, med det goda äån med det onda, med det nyttiga än med det skadliga. Om det ej vore så, om undergången vore af naturen bestämd åt det sanna och segern åt det falska, skulle alla våra bemödanden vara fruktlösa; menskligheten skulle af ett olyckligt öde, såsom Rousseau trodde, drifvas mot en oundviklig och allt mer stigande försämring. Man skulle då nödgas säga med hr Thiers: Forntiden år det skönaste verlden haft, Som likväl ej blott är en villfarelse, utan en hädelse. Menniskornas intressen, rätt förstådda, äro harmoniska, och ljuset, som gör dessa intressen begripliga för dem, brinner med hvarje dag med en allt lifligare glans. De bemödanden såiunda som göras så väl af individerna enskildt som samsält, erfarenheten, famlandet, ja sjelfva missteget, konkurrensen, friheten med ett ord, låta menniskorna gravitera mot denna enhet, som är uttrycket af lagarne för deras natur och förverkligandet af det allmänna välbefinnandet. Kan man tvifla på att undervisningen, befriad från de universitära hindren och genom gradernas borttagande undanryckt inflytelsen af den klassiska konventionalismen, under rivalitetens sporre ej skulle störta sig in på nya och sruktbringande vägar. De fria undervisningsanstalter, som skola uppstå från alla håll, skola inse nödvändigheten att ge den menskliga intelligensen sin verkliga näring, nemligen kunskapen om hvad tingen äro, och ej kunskapen om hvad de för två tusen år sedan sades vara. Den gamla tiden, är verldens ungdom, säger Baco, och rätteligen taladt är det vår tid som är den gamla tiden, då verlden samlat vetande och erfarenhet medan den åldrats. Studiet af Guds och naturens verk i den moraliska och naturella verlden, se der den verkliga undervisningen, se der den som skall herrska i de fria undervisningsanstalterna. De unga, som mottagit den, skola genom kraften af sin intelligens, säkerheten af sitt omdöme och sin duglighet för lifvets praktiska värf visa sig öfverlagsna de vederstyggliga små ta are som universitetet och presterskapet mättat med läror, lika falska som föråldrade. Medan en del genast beredas till vår tids samhällsvärf, skall en annan del först nödgas att glömma hvad de lärt, om de kunna det, för att sedermera lära hvad de böra veta. Med dessa resultater för sina ögon, skola de flesta samiljefäder föredraga