Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1855, sida 1

så mycket onyttiga re och ofruktbarare. Vi bestrida ej sjelfva detta rent formella språkstudiums tankeöfvande och tankebildande kraft, men denna kraft ligger alls icke, såsom försvararne af den läran yrka, i dessa ämnen, likalitet som det ligger uteslutande uli vare sig mathematik, naturkunnighet, eller andra läroämnen, åt hvilka hvarje dess vän vill förfåkta söretradet att vara det högsta bildningsmedel. Rätta förhållandet är att hvarje studium är bildande och att det ena ämnets företräde framför det andra ligger deri, att det lefvande och krastigt framställes af en skicklig lärare och med vetigirighet inhemtas af lärjungen. Lika förmätet som det är af den klassiska bildningens män, alt påstå sig allena rätt bildade, derföre att de känna grekiska eller latinska grammatikan, är det att förklara alla för djur, som ej kunna mathemalik. Men just häri ligger domen öfver hvarje tvångsstudium och särskilt det vödtvungna studiet af de gamla språken. De tillfredsställa icke längre tidens behof, och då det uppvexande slägtet är innerligare än hvarje annat samhällselement införlifvadt i tidens anda, kan det ej i de döda språken finna det föremål för sin vettgirighet, hvilket vore af nöden, för att ämnet skulle vara rätt bildande. Alltså förnötas dyrbara år af ungdomens studietid på en undervisning, hvilken den längtar att blisva så fort som möjligt qvitt, och af hvilken den ock inom kort tid förlorar allt minne. Emeliertid har denna tvångsläsning qvält eller förminskat hågen för alla studier och den yngling, hvilkens vettgirighet skulle hafva bragt honom långt, om han fått ägna sig åt ämnen, som öfverensstämt med hans håg, blir en lätting, en håglös varelse, hemfallen åt brottsliga förströelser. Allt detta känna de gamla lärarne alltför väl, men Slentrianen, den tanklösa vanan, drifver dem att ändock vidhålla de gamla föreställningssätten, försvarande dem med satser stödda på en sjelsgjord verklighet, hvilken icke finnes till utom deras egen inbillning. Så är det en vanlig sats man hör drifvas ifrån den sidans män, att ingen kan skrifva rätt och logiskt svenska, som ej förut lärt sig skrifva latin, äfven om de sedermera förlorat allt minne af sina latinska glossor. Förgäfves anför man då å andra sidan de mest talande exempel på motsatta erfarenheter, på icke-latinare, såsom t. ex. fruntimmer, som skrifva ett ypperligt språk, och latinare, som ej kunna hopfoga en enda rigtig sats; förgäfves bevisar man, att detta icke utgör undantag, utan regel — intet hjelper: det blir ändock dervid, att latinet är grunden för en logisk och språkren framställning. Vi hafva lyckligtvis, efter årslånga strider hunnit derhän, att allmänna tänkesättet temligt enigt utdömt denna ytliga latinläsning i den första undervisningen. Man har äfven lyckats att göra en god del af dessa åsigter gällande i vår skol-lagstistning. Men såsom bekant befinner sig denna lagstiftning ännu i ett oefterrättlighetstillstånd. hvilket våra Ecklesiastikministrar ännu på 6;te året ej funnit skäl att förbättra. Då emellertid någon ordning en gång måste införas, har man varit rädd, att detta skulle göras på samma sätt som i andra rigtningar, att den nya ordningen blefve en värre oordning, till följd af vissa lagstiftares falska begrepp om den klassiska bildningen, såsom de behaga kalla läsningen af latinska grammatikan och möjligen en eller annan lättare auktor. Vi känna ej hvad man i detta afseende har att frukta eller hoppas af den nye Ecklesiastikministren, men hvad vi med visshet veta det är, att hvarje bemödande att återföra våra elementarläroverk på den s. k. klassiska zrunden, är att undergräfva dem. Det blir nemligen i så fall ingen annan utväg än att öfvergilva dessa läroverk och påskynda upp: somsten af flera enskilta elementarskolor, hvilE3E3E3E363EE