Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1855, sida 1

vara lyckliga, emedan de hade intet att vänta eller hoppas. Tolla afundades dem detta deras sinneslugn, liksom de lefvande stundom afundas de döde. Hon respekterade emellertid deras okunnighet, dolde sin kärlek för dem, bemödade sig att småle då hon var sorgsen och att äta då hon var förtviflad, annars skulle de ju alla ha frågat henne hvarför hon ej hade aptit. Amarella fann ett nöje uti att inviga hela klostret i hennes frökens hemlighet: bon tviflade ej att en slik förargelse skulle återfalla på Tolla. Det gick emellertid ej så som hon väntade: systrarnes medlidande med detta bleka offer för en sjukdom, den de ej kände, ökades blott genom dessa berättelser. Måhända fanns äfven en eller annan bland de yngsta, som afundades henne dessa lidanden. Den 23 Augusti hade Amarella nu varit inspärrad i fyra månader och under denna tid försökt alla medel att så mycket som möjligt förbittra Tollas lif. Nu voro de uttömda, och hon visste ej hvilken dämon hon nu skulle åkalla, då man plötsligt sade henne att en karl önskade tala med henne: hon skyndade till samtalsrummet i den tanke att det dock måhända kunde vara Menico. Detta vår ej fallet. : Den värdige, välnärde person, söm önskade tala med henne var, att döma efter uttalet, Neapolitanare, han meddelade Henne, att