Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1855, sida 2

VIL Styrkt. 3t1 110Umavlst 5JCt1 81 028 7 somt hans adjunkt skulle hålla Tingspredikan på Rab balshede och dertill ett annat sockenbud redan förut utlofvat så snart möjligt vore att detsamma förrätta. Det i andra punkten anförda sjukbesöket hos Britia Jonsdotter i Backa kan jag ej heller anse Holmqvist bafva försummat, enär han ej vägrat att komma, men endast önskat få underrättelse när den sjuka, som då var mållös, kunde af ett samtal med sin själasörjare draga någon nytta. Det i tredje punkten omförmälta sjukbesöket hos Axel Bryngelsson i Solhem finner jag så väl af vittnens berättelse som Holmqvists dermed öfverensstämmande förklaring icke vara sörsummadt, enär den sjjukes son Christian Axelsson af Holmqvist, som sjell var sjuk och hvars adjunkt för tillfallet var sysselsatt med nattyarasbarnens undervisniog, bänvisades til comminister Jönsson, från hvilken, som vägrat att sara, Christian Axelsson atersände till kyrkoherden, hvars adjunkt samma dag medeöljde till den sjuke. Hvad det i fjerde punkten anförda sjukbesöket hos Olena Persdotter i Trättestad angår. så har Holmqvist i sin förklarivg uppsifvit, hvad ej heller blifvit bestridt, att den sjuka led of långvarig brost-jukdom, hvarföre han, som var upptagen af andra köromal, deribland sjukbesök, lofvade komma, så snart han kunde, hulket älven blifvit uträttadt, Så att ban både varit bos Olena Persdoter och meddelat heane nattvarden; och finner jag icke något bäruti, som kan läggas Hulmqvist till last. Den i femte punkten gjorda anklagelsen rörande förment försummande af sjukbesök hos Benjamin Ol-son i Ånneröd bar icke allenast icke knunat styrkas, utan fistmera har åberopade vittnet skriftligen intygat, att prest ej blifvit ka lad till den sjuke, hvarföre denna onblagelse såsom grundlös förfaller. Likaleses anser jag anklagelsen i sjette punkten icke vara bev sad enär både Hulmqvists förklanng och vitinens intyg smmanstämma detoti, att Holmqvist besökt Jacob Jonsson under hans sjukdom. I sjunde punkten anklagas Holmqvist derföre, att ban ej bestått båst vid socknebud ull fattiga sjuka, hvilket dock enligt kärandens förmenande varit pastors skyldighet och genom hvilken uraktlåtenhet tvenne namngue favighjon Johaanes Asmund-son i Eide och Johanna Jecobsdotter dersammastäådes skulle hasva dött, utan att hafva fått nattvarden; men då det oef hörde vittnen icke kunnat styrkas, att sådan skyldighet ålåge pastor och förre v. pastorns i Qvwille, Bolmårs intyg upplyst, att hemmansägare vanligen bestodo skjuts vid sjukbesök till sina torpare, samt att förre pastor i Qville väl någon gång men endast undantagsvis till-lappt socknebudshäst, samt Holmqvist vid biskopsvisitationen, evlizt sitt till domstolen afgifna, ej bestridda, svaromål, förbehållit sig rättighet att pröfva, när sådant vore nödigt, hvartill kommer, att adjuncten Bergendahl intygat, att Holmqvist flera gånger lemnat egen häst vid socknebud till fattiga sjuka, samt ytterligare att af de tvenne narongifne fattighjonen, det ena, Johannes Asmundsson, dött före Holmqvists tillträde till pastoratet, enligt Hulmqvists till Consisterium i sin slutförklaring gjorda uppgift och för det andra, Jobanna Jacobsdotter, intet sjukbesök, enligt Holmqvists förklaring blifvit begärdt. samt käranden icke kunnat leda sin anklagelse i bevis, så mycket mindre som de i denna punkt åberopade vittneo sig icke infunnit; så varder äfvenledes denna anklagelse ogillad. Hvad angär det i åttonde punkten öfverklagade förbållandet vid sjukbesöket hos Gustaf Hansson i Dåfveland, så fi ner jag Holmqvists förklaring tillfredsställande, hvarföre jag ej vid anklagelsen fäster något afseende. Likaledes ogillar jag anklagelsen i nionde punkten och anser Holmqvist äfven i detta fall bafva sig nöjaktigt förklarat. Då sålunda käranden Jacobsson icke gittat styrka sina mot kyrkoherden Holmqvist gjorda anklagelser, olt denne, som är särdeles fordelaktigt känd för kunskaper, duglighet, nit och oförtrutenhet i sitt embete, för hvilka egenskaper ban njuter allmän aktning, skulle hafva af värdslosbet och försummelser uteblisvit från de sjukbesök, hvartill han blifvit kallad, pröfvar jag lagligt att med ogillande af anklagelsen i alla dess delar, f.ikänna svaranden, och förenar mig med lector Blomstrand i att döma käranden skyldig ersätta så väl svaranden som vittnen och rättens betjente; hvaremot jag icke finner det af Holmqvist åberopade lagrum Missgernings-Balkens 60 Capitel 5 hit tillämpligt; och må det stå Holmqvist öppet att mot Jacobsson väcka den reconventionstalan, hvartill han kan anse sig befogad. Lector Trana: Hvad först svarandens förhållande i på predikstolen och vid nattvardsbordet avgår, så, enär det af käranden är lemnadt obestridt, att ju giltiga skal förevarit till svarandens oomaningar att under pudstjensten iakttaga ordning, finner jag svarandens beteende i detta hänseende icke till något ansvar föranleda. Likaledes anser jag svaranden icke kunna fällas till något straff för sitt förhållande vid det åberopade husförhörstillfället, enär det endast genom ett vittne blilvit intygadt, att svaranden begagnat de uttryck, som käranden uppgifvit, och svaranden å sin sida deremot förklarat, att hans ordalag varit sådana, att nvarje för ståndig bordt fatta dem i en acnan systuing, än den af käranden föregifna. Då vidare, hvad 1:sta, 3:dje, 4:de. 5:te, 6:te och 9 de punkterne af anklagelsen för socknebuds försummande vidkommer, viunena dels icke känt nåzot till upplysning ledande, dels icke haft annat att andraga, än hvad de af andra hört berättas; dels uttryckligen an fört, att svaranden icke vägrat förräuningens ombesorjande, utan för densamma utsatt tid, bvars vlämplighet icke bhfvit visad; dels ock bestämdt intygat, att förrättningen blifvit verkställd — sianer jag mot svarandens bestridande ingen bevisning vara förebragt, hvadan jag i alla dessa punkter måste frikänna honom från ansvar, om det ock af vittnesmålen kunde synas, som om svaranden icke vid hvarje tillsalle visat den villishet och redebosenhet, hvattill lag och samvete i thy fall honom förpligta. Beträffande dernäst kärandens angifvelse, att svaranden skall hafva vägrat att i sjukbesök hos fattighjon sig insinna, med mindre häst blefve anskalfad, så och enar med vittnesmålen icke kunnat styrkas, att sjukbesök hos de i 7:de och 8:de punkterne omförmalde satlizhjonen blifvit begärdt, än mindre på den uppgifna grunden vägradt, och svaranden uttiyckligen förklarat sig icke hafva vägrat, att i likhet med sina söreträdare någon gåog tillsläppa socknebudshäst, men endast förbehållit sig rättigheten att pröfva, när bebofvet för den begärande vore verkligt — kan ej heller i; daecca nuntter något embetsfel föras svaranden Ar