Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1855, sida 1

leax, journalisten en pastej, skådespelaren ett fat kräftor, vaudevilleförfattaren ett Parthenon i ananas-gele, målaren ett komplett fyrverkeri, som man skulle hafva afbränt i salen, om värden tillåtit det; asessorn hade sörjt för tryffel, Bouquette hade lemnat vinerna och Lello bordsilfret. Tre eller fyra af Cornelias väninnor hedrade denna familjefest med sin närvaro. Herr Sarrazin presiderade som en sann tambourmajor med all den komiska värdighet, som är detta slags folk egen. Lello berusade sig af Rouquettes vin och af Cornelias ögon. Sedan bordet var asdukadt dansade man så lenge en sträng fanns qvar på sortepianot. Innan man skiljdes åt, astalade man att åter träffas dagen derpå: man skulle bege sig till Versailles för att se springbrunnarne, och spisa middag i hotel des Reservoirs. — Jag skulle skämmas, sade Lello, om jag lemnade Frankrike utan att en gång hafva sett springbrunnarne i Versailles. Han hade just iklädt sig en sommardrägt, då hans betjent lemnade honom följande bref: Nunneklostret San Antonio, Rom den 5 Juli 1838. Hvar är Du, Lello? Hvad har blifvit af Dina löften, Din kärlek och mina förhoppningar? Jag är ännu fortfarande i klostret, i samma, cell, och ensam med samma sorg, Vet Du