Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1855, sida 1

demönster på nära håll. Hans tjenstaktige foljeslagare förde honom ögonblickligen dit. Rouquette, som hade mycken prektik i allt hvad Som tillhörde theatern, inledde samtalet med en komplimang och en påse konfekt. Fru Sarrazin behosde blott ett enda ögonkast för att upptäcka de dyrbara juveler, hvilka Lello bar på sig. Näst guldsmederna finnes ingen som så väl förstår sig på juveler, som aktrisernas mödrar. Hon frågade honom ej om han var från Paris, ty man måste ovilkorligen vara utländning för att komma så utstyrd på spektaklet i Juli månad och sätta sig på sramsta bänken. I en handvändning hade Rouquette presenterat sin vän och sig sjelf. Han aktade sig visligen att genast låta Lello och Cornelia närma sig hvarandra; han låtsade sig sjelf vara intagen i henne, för att unna Lello det nöjet att sedermera slå honom ur brädet. Handelsen ville att den vackra blondinen talade en smula italienska; hon hade lärt detta första äret då hon besökte konservatoriet, och då hon ännu trodde sig ha röst; hon kunde ungefär lika mycket italienska som Lello kunde franska. Lello var förtjust öfver att finna ett fruntimmer, som var i stånd att förstå honom; det förekom honom som om han plötsligen återfunnit Italien. Efter spektaklets slut tillät fru Sarrazin dem att följa. sig hem; bon bebodde