Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1855, sida 1

stjock guldkedja kring halsen. Han smålog be hagligt åt alla håll samt böll en bukett i der sena handen och en låda konfekt i den an dra. — Det är ju jag! hviskade Lello med er viss förlagenhet. Under planchen stod: Brudgummen och på italienska lo sposo-. Denna lithografi var uppenbarligen en personlighet. Victorine, som genom en elak händelse blifvit hängd vid sidan af brudgummen, hade ett par ögon, ännu större än munnen, en blomkruka i högra handen och en solfjäder i den venstra. Konstnären hade varit så gismild, att han satt en ros icke handen, utan ofranpå densamma. En poet, som verlden ej kommit att lära känna, hade under detta bilde anbragt följande vers, som Lello ej utan förvirring läste: -Om 1 hvarandra hållen kära, Så skall Er lyckan vara nära!Under det han företog denna undersökning hörde han fru Sarrazin tala om möbler med Rouquette. — Min dotter, sade hon, sparar beständigt för att få råd att köpa ett skåp med spegelglas, ty det är så modernt. (Forts.)