Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1855, sida 1

kris, samt först förbättra statsförvaltningen och dere ter författningen. När efter Fransmännens intag Rom revolutionen blef undertryckt och republiken s:6 tad, skulle många bland de män, hvilkas tappra fö svar af staden väckte verldens beundran, fallit ett o fer för den äterinsatta regeringens hämd. om ej bri tiske konsuln med sin regerings samtycke gifvit dei pass, hvarigenom Rom på samma gång befriades frå elementer till inre faror. Hvad Roms närvarande til stånd angår, vill jag ogerna inlåta mig i diskussio öfver en främmande regerings handlingssätt; dock si jag säga, att Englands, Frankrikes, Rysslands och ( Sterrikes regeringar redan år 1832 fäste pålliga styre sens uppmärksamhet på vissa åtgärder, som, om d saf denna vidtagits, skulle visat sig välsignelserika oc söredyegt många af de olyckor, som sedan inträffad. En af de då tillrådda åtgärderna var den så kallad sekularisationen af styrelsen och förvaltningen. De Ur klart, att ställningen ej kan sörkofras i en sta hvarest förvaltningen och lagskipningen står under pre sternas ledning; detta låter tillämpa sig på alla kyrkor presterskap, men framför allt på den katolskas. De katolske presten är mer än någon annan olämplig a! vara en statens tjenare genom sin från alla verldslig förhållanden afskiljda ställning, som förbjuder honor oti vara make och far och gör honom oberoende a alla de band, som i samhället förenar den ena men niskan med den andra. Den föregående talaren ä mycket illa underrättad, om han tror, att intet förtryc eger rum i romerske staterna. Man har uppstallt e jemförelse mellan ställningen i Rom och de försigtig hetsmått, som engelska regeringen vidtog på Jonisk öarne, när ett uppror der utbrast. Detta uppror ble genom kraftiga åtgärder undertryckt. Hade romersk regeringen bandlat såsom den engelska, skulle den be segrat revolutionen, utan att gifva anledning till an klagelsen att hafva missbrukat sin makt. Men i afse ende på Rom, klagar man just deröfver att sedan re volutionen längesedan var undertryckt och ingen far; för ett nytt uppror för handen, hade man arrestera personer och släpat dem i fängelse, der de bela år u tan dom och ransakning försmäktat, ej emedan mar misstänkte dem hafva gjort något rättsvidrigt, utar blott emedan de misstänktes hysa vissa äsigter. Fö några dagar sedan berättades mig, såsom jag tror, ur god källa, en bändelse, hvilken nyligen tilldragit aig konungariket Neapel och kan tjena såsom ett exempe på huru det tillgår i vissa delar af Italien. En ganska oktningsvärd man blef arresterad; hans vänner protesterade bäremot inför den tjensteman, som verkställde orresteringen, i det de sade: mannen är alldeles oskyldig; ban har ej begått någon oförsigtighet och lefver tyst och stilla; det måste nödvändigt bero af ett misstag, att ni bäktar honom. ÅAlldeles icke, svarade tjenstemannen; jag vet ganska väl, att mannen är alldeles oskyldig och likalitet har begått någon förbrytelse, som ni eller jag. Hvarför har ni då arresterat honom? frågade man naturligtvis. Emedan regeringen nyligen förebrått mig, att jag ej visar tillbörlig ifver i tjensten. Det var nu så längesedan, jeg häktade någon, och man lät mig förstå, au det snart åter måste ske. Hvarför skulle jag då ej lika gerna arrestera er vän bär, som någon onnan 2å Så förfara de regeringar, till hvilkas advokat herr Bowyer i dag gjort sig. Men detta är icke allt. Jag hörde nyligen, att regeringen i en viss stat låtit häkta en person, blott i afsigt att utpressa penningar, såsom lösen för honom, af hans vänner, och sådane fall lära ej vara sällsynta. Om en regering ej bygger sin säkerhet på grymhet, utan på bemödanden att göra undersåterne lycklige, nöjde och frie, då handlar denna regering i öfverensstämmelse med hvad statens säkerhet fordrar; men så länge den arresterar personer på angifvelse af en hemlig polis, som får gripa hvem den vill; sålänge den utpressar lösen för sina föngar och efter godtycke qvarbåller dem i fängelse, utan att inställa dem för domstol, så länge skola ock röster sörnimmas, som anklaga ett dylikt handlingssätt. En af de parlamentsledamöter, som på sednaste tider ifrigast förordat freden, är herr Laing; med anledning häraf har presidenten i den valkomitåö, genom hvars verksamhet Laing blef invald i underhuset, tillställt lord Palmerston en skrifvelse, i hvilken han protesterar mot Laings åsigter, och förklarar, att hans väljare äro beredde att bringa kriget ännu större offer, om det blott föres kraftfullt och stertryckligt: de betrakta kriget ej biott ur len europeiska jemvigtens synpunkt, utan äfven och framför allt såsom en strid på lif och löd mellan frihet och despotism, och önska, itt engelska regeringen i fredsvilkoren skall arara ai hlatt an mafarial haroan för fran: