IIYSÖSLIIIIUA Socliala 11401 ssa, utdll 100111, alv I de slesta af de föreningsband, som funnos, borde lösas, på det Norge måtte blifva de sacto, hvad det, enligt förf:n, är de jure, en egen, sjelsstandig. suverän stat, som med Sserge skulle icke hafva något annat gemensamt än regenten och thronföljden. Det må icke förtänkas Svenske förfs:e, att dylika åsigter synts dem i hög grad stötande och sårande för Sverge. När man dertill sammanställer dessa yrkanden å Norsk sida med den historiska grunden för Norges förening med Sverige, som var ingen annan, än att Sverge dels underkastade sig ofantliga uppoffringar, för att erhålla Norge, icke blott indirekt i afstående från alla de fördelar, som al. liansen med Frankrike erbjöd, utan ock i direkta utgifter i och för krigsrustningar, dels erhöll Rysslands och Englands garanti på Norges införlifvande med Sverge; när man betänker, att Sverge sjelfvilligt afstod från ett sädant införlifvande och undanryckte Norge den Danska envåldsregeringen, för att skänka detsamma en författning friare än sin egen och nära nog den friaste i Europa; när man ytterligare besinnar, att ingen enda röst i Sverge yttrat något missnöje med denna Norges politiska sjellstandighet och frihet, utan sastmer hela svenska folket med största sagnad sett Norges fria och lyckliga utveckling och sökt göra allt för att utplåna allt gammalt agg — när man ställer detta å ena sidan, och å den andra sådana yttranden å Norsk sida som de nyss anförda, att icke tala om den uppenbara afvoghet emot Sverge och allt svenskt, som röjt sig i många handlingar af Norges regering. storthing och press — då är det ej utan, att ju man tycker sig finna en god del otacksamhet i ett sådant beteende. Vi hafva försport, att man i Norge för häftiga klagomål öfver de ,anfall mot Norges sjelfdtandighet?, som på sednare tider skola vara gjorda inom den svenska pressen. vi trotsa enhvar att kunna anföra ett enda ord utur svenska pressen, som kan tydas i denna rigtning, men vi förundra oss ej öfver, att sådant tal kan föras, då vi läsa sådana uppsatser i Norska Tidningen, som den hvilken vi här vilja citera. Af norska tidningar är väl troligen Kristianiaposten den som iakttager den moderataste hållningen och i allmänhet ser sakerna fördomsoch passionsfritt. Likval har denna tidning icke velat yttra ett ord uti den unionella frågan, utan städse undvikit att med densamma komma i någon beröring, förmodligen af fruktan att å ena sidan såra rättvisan och sanningen, och å andra trampa på någon af sina landsmäns ömma liktornar. Likval upptrådde Kristianiaposten haromdagen med en liten polemik emot sin kollega Aftenbladet, deri det sednare bladets absoluta neutralitetsideer något bestriddes, och ett visst stöd lemnades åt Sverges önskningar att återvinna Finland, hvilket för Afstenbladetoch konsorter är en styggelse. På denna Kristianiapostens fogliga artikel följde i samma tidning några dagar efter ett svar, som är alltför karakteristiskt, för att ej böra blifva kändt af svenska läsare. Efter att hafva ogillat Kristianiapostens iakttagna tystnad gentemot den svenska pressens: anmass:nde og aggende Optreden mod Norge och den MNrske konstitution, vill den värde förf:n till Kristianiapostens läsares kännedom bringa följande kjendsgjerninger: att den polemik mot Norge i de svenske bladen, som sedermera urartat till en sådan exempellös okamlöshet, begynnte för öfver ett hallt år sedan — (förf:n hade gerna kunnat säga ett helt år sedan), att de svenska bladen nättopp i den tystnad den norska pressen iakttog och som naturligtvis hade sin grund deri att våra journalister ej ansågo tiden synnerlig lämplig för att utan nödtvång inlåta sig i kil, fann en uppmuntran till ålltmer närgångna påståenden och slutligen började triumlera för sina läsare med påståenden att norrmännens tystnad måtte betragtas såsom samtycke; att husvudsumman af de svenske tidningsskrifvarnes satser icke varit någonting mer elö ler mindre än den direktaste krigssörklaring mot alla våra grundlagsenliga rättigheter. (Traktaterne af 1812, 1813 och 1814 mellan Ryssland, England, Österrike och Danmark skulle enligt dessa skrifverier vara källorna till vår konstitutionella rätt, norrmännens uppträdande 1814 göres till ett förrädiskt uppror, vår rätt att i hvarje hänseende betragtas såsom sjelsstandig stat förnekas, såsom -ett norskt påfund eller nationallåfånga och våra ansträngningar att skaffa oss erkännande i denna rigtning göras till föremål för hån och gäckeri, o. s. v.), samt att slutligen detta uppträdande icke varit något enstaka svenskt blads, utan att inom hela svenska pressen har härutinnan berrskat — —