Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1855, sida 1

—— —— — 9 Oktober, då Menico fått sin kula, hade Francesco ej haft någon lugn natt: hans förmän voro derför ense om att prisa hans vaksamhet. Han spionerade rundt omkring staden, och gaf på det besynnerligaste sätt akt på en hvar nykommen, till den grad fruktade han att sammanträfla med Menico och hans knil. Huru mycket man än var nöjd med hans tjenster, undvek han likväl omsorgsfullt att komma någon af de högre polisauktoriteterna för ögonen: han var rädd för sina förmån, för sina kamrater och för sin egen skugga. Då han stod framför monsignore Rouquette, hans eminens kardinal-vikariens privat-sekreterare, hoppressade han lapparne på det denne ej skulle höra hurn hans tänder skallrade af fruktan. — Jag behöfver dig, sade Rouquette till honom. Cocomeros ansigte lifvades betydligt. — Du skall i afton resa till Rom. Cocomeros ansigte blef ett godt stycke langre. — Du skall gå bort i Via Frattina N:o 15 och der fråga thå generalskan Fratiel. Cocomero föll på nä. — Nåd, monsignore, nåd! Jag är en stacrs samiljefader, eller blir det åtminstone ör mig icke olycklig: jag skall tjena ge jag lefver. (Forts.)