Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1855, sida 1

tjenstesolk kom med blottade hufvuden, för att kyssa sina unga herrar på handen. Fursten utdelade en stor påse penningar bland dem. Klockan precist 5 körde man ut genom porten. Anda till Civita-Vecchia gjorde Lello intet annat än gäspade. rökade, suckade och tittade ut genom vagnsfönstren; hans bror läste den första sången ur Dou Juan på originalspråket; Rouquette sof. Då de soro in i staden smällde postiljonerna så våldsamt med sina piskor, att man trodde att det var hertigen af Toscana, som just samma dag skulle ankomma. Garnisonen trädde i gevär, trummorna rördes, och tullbetjeningen brydde sig ej om att efterse deras saker. Båda bröderne åkte i galopp förbi denna officiella enthusiasm; nere vid hamnen träffade de sin intendent, som afrest dagen förut för att försäkra dem om plats och lägga beslag på deras kajutor. Rouquette skyndade upp i polisen, namngaf sig och begärde upplysningar om Neapolitanaren Francesco. Han hade så när ej igenkänt honom. Francesco, som ej var någon annan än Cocomero, hade rakat sig skägg och låtit sig hår vera. Denna förändring, i förenin med utsigten till galererna hade gjort hono förfärligt mager, och hans ansigte var nu långt som det fordom varit bredt. Sedan