ATA I BtXIULIOIUIISCI7 011III10I EUIn uD0U)f9VIUY 1741 (111 sin regering insändt soljande, den 18 Juli daterade rapport ang. de allierades operationer i Hvita Hafvet. -En siendtlig ångare närmade vig d. 9 Juli kl. 6 e. m. strandbyn Ljamza i kretsen Onega, stadnade på ett visst afstånd från kusten och sände 4 roddbåtar under hvit och röd flagga med ansenlig bemanning mot byn. Bönderna i byn, 34 till antalet, anförde af soldaten Isyrbajew, öppnade vid roddbåtarnes annalkande en gevärseld, som tvang dem återvända till ångaren. Derefter började ångaren beskjuta byn och bönderna med kulor, kartescher, granater och raketer; men efter tre timmars kanonad sände han åter tvenne roddbåtar med landstignings-manskap mot kusten. Bönderna hindrade dock landstigningen, och båtarne måste för andra gången återvända till ångaren, som sedan hela natten beskjöt stranden och först kl. 6 följande morgonen gick ut i sjön. Oaktadt det ihärdiga bombardementet blef endast en af Ljamzas försvarare, bonden Ismujow, sårad; byn led ganska litet, och innevånarne tillfogades blott obetydlig skada, ty de flesta bomberna, granaterna och raketerna kreverade icke. Den öfriga delen af rapporten omtalar blott, att Engelsmännen besökt åtskilliga öar vid kusten för att fånga boskap och jaga. FRANKRIKE. Franska och engelska regeringarne hafva undertecknat en traktat, som bestämmer, huru räntorna på det af vestmakterna garanterade lånet skola betalas af sultanen och vestmakterna förhålla sig, i händelse betalningen uteblifver. Garantidokumentets öfversättning från franskan till engelskan stötte vid vissa uttryck i detsamma på språksvårigheter, som i framtiden kunde gifvit anledning till en olika tolkning af detsamma; genom nämnda traktat har detta blifvit förebygdt. Med anledning af prins Napoleons sednaste tal, deri han bland annat säger, att i Frankrike är det för den simpla soldaten möjligt att stiga ända till general, anför Presse namnen på alla dem, som under republikens och kejsardömets tid från simpla soldater blefvo generaler och marskalker och till en del äfven konungar: Augereau, hertig af Castiglione, son till en frukthandlare i Paris, soldat 1792, blef general 1794; Bernadotte, konung af Sverige, son af en advokat i Pau, tjenade sig upp ända från geväret; Berthier, furste af Neuschatel och Wagram, son till en portvaktare i krigsministerhotellet; Bessieres, hertig af Istria, borgareson från Pressac, soldat 1792, kapten 1795, blef marskalk 1806; Brune, son af en advokat i Brives, blef från boktryckare soldat, och Jourdan, boktryckareson från Limoges, blef liksom Brune soldat och slutligen marskalk. Följande hafva ytterligare från soldater uppstigit till marskalker: Kellerman, hertig af Valmy, borgarson från Strassburg; Lannes, hertig af Montebello, son till en färgare i Lectoure (Gers), soldat 1792, divisionsgeneral 1800, marskalk 1804; Lefebvre, hertig af Danzig, son till en gammal husar i Rufsach; Masseno, prins af Esslingen, son till en vinhandlare i Nizza; Moncey, hertig af Conegliano, son af en advokat i Besangon; Mortier, hertig af Treviso, son till en handlande i Chatean Cambresis; Murat, konung af Neapel, son till en värdshnsvärd i Bartide, vid Cahors, 1792 håstjagare; Ney, prins af Moskva, son af en tunnbindare i Saarlouis, husar 1787, general 1796; Oudinot, hertig af Reggio, son till en köpman i Bar; Perignon, borgarson från Cam; Serrurier, borgarson från Grenade; Soult, hertig af Dalmatien, bondson från SaintAmaut; Suchet, hertig af Albufera, handtver karson från Lyon; Victor Perrin, hertig af Belluno, bodbetjent i Troyes. HANNOVER. Samtidigt med förordningen, som omstörtar landets statsförfattning, har regeringen utfärdat följande proklamation: Genom förbundsbeslutet af den 28 Augusti 1851, som vår konglige herr fader, högtsalig konung Ernst August obetingadt biföll, älades oss skyldigheten att underkasta författningen af år 1848 en pröfning och bringa den till öfverensstämmelse med förbundets grundlagar i de punkter, som stodo i motsägelse med dessa sednare, Såsom förbundsfurste är det vår skyldighet att erkänna och följa de i förbundslagarne för landsförfattningarne föreskrifva bestämmelserna. Våra höga företrädare i regeringen hafva, alltifrån förbundets grundläggning, i patenter och författningsdokumenter erkänt förbundslagarne såsom den högsta auktoriteten för de tyska landsförfattningarne. Denna grundsats har sednast blifvit sanktionerad i 8 2 af 1840 års författning och tillochmed bibehållits i författningen år 1848. Äfven vi hafva städse fasthållit vid detta princip. Vid vår thronbestigning trodde vi att det