Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1855, sida 1

:—— — ———— ————— ställer han sig för mig? Är han ej litet slägt med Feralditerna? Om jag äfven ginge miste om hans ynnest liksom om allt det öfriga! Allt vacklar under mig och störtar samman på en gång! Hvartill tjenar det att som en daglönanare arbeta på sin lyckag byggning, då en gatpojkes elakhet är tillräcklig att undergräfva den! Det kan man kalla den himmelska rättvisan! Jag måste tala med Lello. Det är han som begått denna dumhet, och det är han, som åter måste godtgöra den! Han lemnade matsalen och skyndade till Lellos rum. Betjenten, som lemnat honom brefvet, sprang efter honom och hejdade honem med denna hösliga fasthet, som en förnustig tjenare förstår att använda mot en herre, som druckit för mycket. Rouquette, som blef ursinnnig öfver detta hinder, ville kasta honom ut genom fönstret. — Betjenten hotade att bruka våld, och förklarade att han på intet sätt skulle tillåta att han störde Lellos sömn. Rouquette ändrade plötsligt sin taktik och sade, att han i så fall ville tala med fursten. En kammartjenare och tvenne lakejer, hvilka tillkommit vid detta buller, svarade honom att fursten befallt, det ingen, under hvad förevändning som heldst, finge komma in till honom före klockan fyra. (Forts.)