Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1855, sida 1

Rouquette utstötte ett anskri, gick bort till bordet, störtade uti sig en hel karasin vatten, och började läsa brefvet ännu en gång. Det var tillräckligt att göra honom fullkomligt nykter. — Öfverste! ropade han. Men öfversten hade glidit ned under bordduken. Rouquette slyttade bordet så våldsamt, att både glas och flaskor störtade öfverända: han såg framför sig en massa, lika orörlig som basaltlejonen, hvilka pryda ingången till kapitolium. Han försökte ruska honom vaken, men det var förspilld möda. Han slog några droppar vatten i ansigtet på honom — i stället sör att svara, riktade öfversten mot honom ett slag så våldsamt, att det skulle hafva dödat honom, om han ej i rättan tid dragit sig åt sidan. — Ässkyvärda köttklump! mumlade Rouquette. Och han har druckit i ett hallt ärhundrade! Hvad skall jag hitta på? Vi resa i morgon bittida kl. 5, och nu är det midnatt. Jag har endast fem timmar qvar att rycka henne ur klostret. O, om jag vore påfve! Men det der skall du få betala mig, Pippo Trasimeni! Om vi låta henne bli qvar der, går jag miste om alltihop, både pengarne och Lello. Hur har kardinal-vikarien kunnat underskrifva denna tillåtelse? Vet han då allt eller sor