Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1855, sida 1

purröd glans, hans hufvud hade sjunkit tillbaka, och sömnen var nära att infinna sig. Rouquette, hvars ögon stirrade framför sig med en underlig orörlighet, var mera van att beherrska sig och hade mindre svårt att hålla sig upprät. — Min käre Rouquette, stammade öfversten; ni är en stor man. — Ha, hå, häl — Ni kommer att gå långt -— det vill säga om ni ej blir hängd. Rouquette for upp som ett antändt krutfat. — Nå, sätt er ned . . . Kan ni inte låta bli att sitta så der och vända ut och in på ögonen? . . . Hvad var det vi talade om? Jaså, nu minns jag . . . ni har redan en gång räddat familjen Coromila . . . det är en stor familj, Rouquette. Jag sätter orimligt värde på mitt namn, utan att jag låter märka det; jag ville ej mista det för hundratusen buteljer af det der vinet . . . Nu gäller det att rädda gossen. Han har nog kommit temligen djupt in i affåren. — Var ni bara lugn, eccellenza! Jag följer med honom. — Ja: men ban kommer tillbaka. (korts.)