na uppskattas till ett värde mycket öfver tolf millioner.Mången skall måhända tycka, att alla dessa förmå ner voro så betydande, alt de förtjenade att kronpriasen lyssnade till dem (!!); men ingen kunde bättre än han uppskatta värdet eller vådan af Napoleons understöd (222) Dessutom hade yrin-eu redan gått så längt i den motsatta rigtuingen, att nå on återgång gerna icte var möjlig (!?). Han sade derföre rent ut till Signenl. som försäkrade honom om kejsarens goda afsigter m. m.: Tror ni då att han älskar mig mera än sina bröder? Han har afsatt Ludvig, derföre ott han ej ville vara hans lydige prefekt. Fråga Josef och Jerome om deras belägenhet som kungar? Mina aningar säga mig, likasom förnuftsskäl, att Napoleon nal kas sitt slut, ty hans system har bragt nationerna liksom furstarna i uppror, och de längta begge efter förlossning, fastän fruktan ännu qväfver utbrottet. Emellertid förenade sig under sakernas dåvarande läge alltför många skäl att bestämma Carl Johan att så handla, att han icke i otid bröt isen celler för sig stängde hvarje väg, som kunde leda till underhandlin gar med Napoleon. Dessa skäl voro hufvudsakligen desamma, som framkallat hans beslut i anledning af Signeuls första sändning. Han förestafvade derföre ett svar på de genom Signeul nu gjorda propositioner, hvilket vi för dess märkvärdighet skull här meddela efter den sistnämndes, i form af förtroligt samtal uppsatta och af prinsen rättade handskrift. Det lyder som följer: Norges afträdande genom ett sormligt fördrag är det enda, som kan öivertyga mig om kejsarens uppriktiga vänskap. Samma ögonblick Sverige erhåller denna belöning för sin tillgifvenhet emot Frankrike, vill man uppriktigt biträda kejsarens sak och då skall jag verkhgen blifva hans Löjtnant i Norden. De subsidier, han då bör gifva mig, för att medverka till ut forandet af hans planer, skola vid freden blifva honom återställda. Jag skall låta Svenska nationen i detta afseende ikläda sig en lika formlig, som högtidlig förbindelse. ,Deremot om kejsaren förkastar denna proposition, äfvensom det neutralitets-system Sverige valt, skall Norge frivilligt gifva sig åt Sverige (222). Alla mätt och steg hafva i detta ändamål blifvit tagna och de kunna aldrig slå felt (22), alldenstund Norge skall förklaras oberoende och derpå vinna, synnerligen emedan beväringsskyldigheten skall utsträckas till personer emellan 20 och 25 år, under det den nu utsträckes ända till 60 år. Beväringen i Norge skall gifva mig 20,000 man (27), hvilka i förening med Svenskarne skola bilda en här af 150,000 man (22).7 I händelse af krig med Frankrike, skall jag lemna 1 40,000 man, för att försvara Sverige; med de öfriga skall jog gå öfverallt dit mitt öde och lyckan kalla mig. I fall Frankrike segrar uti kriget emot Ryssland, skall kejsar Alexander ätergifva mig Finland (???), och i förening med Ryska armåen och den Fioland kan lemna, skall min arm måhända blifva af någon vigt uti vågskålen. ... Ehuru det i sådant fall skulle blifva min ära att vara kejsarens medtäflare (sjelfve den besegrade Pompejus åtnjöt i rikt mått en sådan!), föredrager jag dock i mitt hjerta lyckan och erfar behofvet af att vara hans vän (277). I händelse kejsar Napoleon antoge dessa grunder, bemyndigades Signeul, att på ort och ställe genast underteckna ett i enlighet dermed affattadt preliminärfördrag, hvarefter ban borde ofördröjligen återvända till Sverige, för att meddela kronprinsen resultatet af sin resa; men i motsatt fall skulle han vända tillbaka till Paris med befallning till dOhsson, att till Franska ministeren öfverlemna den not rörande protesten mot infallet i Pomern, hvarom vi talat, och hvars inlemnande blifvit uppskjutet genom Signeuls första sändning i Mars månad. ov. vv För att förklara den skenbara dubbelheten i denna underhandling (!!), bör mau ihågkomma att dylika hemlixa meddelanden bredvid eller utanför de officiella voro sedvanliga under det Napoleonska förtryckets tid. Preussens uppförande några månader förut (vid general Knesebecks beskickning till Petersburg) är det bästa bevis derpå. För öfrigt var kronprinsen fullt öfvertygad, att de anbud nöden eller försigtigheten nu förmådde kejsaren göra, icke voro ämnade att ledas i verkställighet (22), om han (Napoleon) blef seglande, och att vedergällningen förr eller sednare skulre hafva drabbat den bedragne med en för sent inträdd ånger. Man torde således kunna tryggt påstå, att ingen af kontrahenterne var uppriktig i dessa underhandlingar, hvilka äro vanliga i den moderna diplomatien och i hvilka den finaste merendels vinner priset. Både Carl Johan och Napoleon kände hvarandra för väl, och deras ömsesidiga misstroende var för djupt, att ett uppriktigt närmande någonsin var möjligt, och den förre yttrade vid detta tillfälle till baron Wetterstedt vid fråga om svaret på Napoleons anbud: Aprås tout pour gagner du tems il ne serait pas mal de Pamuser! ... Om således kronprinsen syntes lyssna till dessa Napoleons anbud, så var det synbarligen för att icke röja sitt redan ingångna förbund med Ryssland och sin fredsbemedling mellan denna makt och Porten samt England, med ett ord hela den rastlösa verksamhet, hvarmed han bedref bildandet af koalitionen.