dan grefven för H. K. H. uppläst furst Schvartzenbergs bref, begärde H. K. H att ännu en gång få böra detsamma upoläsas. ,Alldenstund jag bör göra kungen reda derför, yttrade prinsen, ,är det nödvändigt att jag noga uppfattar dess innehäll, och ber er tillåta mig anteckna paragraferna, på det jag bättre må kunna erinra mig det hela. Vi hafva redan antydt, att grefve Neipperg tidigt utmärkte sig som en af kronprinsen Carl Jobans lisliga ste beundrare. Härmed sammanhängde troligen hans bestämda ovilja emot det dåvarande fransyska SsyStemet, och utan att förmoda det kronprinsen ämnade göra detta steg till föremål för en officiell dehandlinglo. öfverlemnade han farst Schvartzenbergs helt och hallet förtrolsga skrifvelse will kronprinsen, hvilken i ett litet närbeläget kabinett, dit han ingick utan att stänga dörren efter sig, med en blyertspenna hastigt tecknade sig till minnes ordningsnumret på de i brefvet I förekommande paragraferna. Detta var endast en minuts göromål, hvarefter prinsen aterlemnade brefvet åt grefve Neippera; men med tillhjelp af sitt förvånande minne var denna obetydliga anteckning tillräcklig att tillåta prinsen etiara sig hela brefvet ord sör ord, hvadan han en timme sednare kunde . fullkomligt riktig afskrist af detsamma ligga under sina ögon. att officielt och formligt svara på den genom grefve Neipperg gjorda frnmställning, uppsatte han samma dag i samråd med statsministern von Engeström och hoskansleren baron Wetterstedt en not, hvars iunehåll nufvudsakligen bestämdes genom samma från den bögre statsklokbeten härslytande bevekelsegrunder (ul), hvilka sorestafvat svaret till br Signeul. Denna till grefve Neipperg adresserade not var dock hållen i en sådan ton, att man deraf tydligen såg, det den höga författaren ansåg tidpunkten för en brytoing med Frankrike nära sörhanden, och den slutade med en sramställning rörande förslaget till en fredskongress, hvarest Österrikes, Rysslands, Frankrikes och Sveriges befullmäktige kunde på grundvalen af Nordens beväpnade neutralitet underhandla om biläggande aftvistigheterna med Frankrike, om upprättelse för insallet i Pomern 0. 8. Vv. Då grefve Neipperg följande dagen (d. 30 Mars) i Ryska sändebudets general Suchtelens närvaro ur kronpriosens händer emottog denna not, syntes han blifva öfverraskad, och måhända icke utan skäl (!!!). Den offentlighet som härigenom gass åt en förtrolig framställni g, som Svenska regeringen afböjde och som var gjord på Frankrikes inrådan, skulle nödvändigt göra ett obebagligt intryck i Wien och Paris, hvarföre följden deraf blef att grefve Neipperg återkallades med förklarande, att det steg han tillåtit sig vid Svenska hofvet överensstämde lika litet med hans hofs intressen, som med dess önskningar. Bet andra anbudet. Under fortgången af det system, Napoleon valt att bekämpa Ryssland, insåg han alltmer vigten deraf att ega Sverige på sin sida. Knappt hade derföre Signeu! i April månad (1812) återvändt från Stockholm till Paris samt hunnit försäkra, att Svenska kabinettet då ännu var fritt ifrån hvarje förbindelse, och att, om Sveriges penningebehof afhjelptes genom tillräckliga subsidier från Frankrike, han icke tviflade att kronprinsen ingick på kejsarens önskningar, förrän denne beslöt att för andra gången skicka Signeul till Sverige. Men som han fortfarande ansåg sig hvarken kunna eller böra gifva efter i den vigtiga punkten rörande Norge, fann ban att någorlnnda motsvariga fördelar borde erbjudas Sverige, icke allenast i landvinningar, utan äfven i penninge-försträckningar, om ändamålet skulle vinnas. Med dessa uppdrag lemnade Signeul Paris och anlände till Örebro den 11 Maj. Vi nämna i förbigående, att denna stad under tiden blifvit medelpunkten för de vigtigaste underhandlingar. Här såg man Ryska och Engelska sändebuden, Suchtelen och Thornton; hit samlades personer af mer eller mindre vigt från nästan alla kontinentens länder, och utan öfverdrift kan påstås, att Europa för närvarande hade sina ögon fästade på Sverige och kronprinsen, månanda mer än under någon föregående epok af vår historia (72). Under sådana förhållanden var det klart, att Signeuls ankomst icke kunde vara synnerligen angenäm för Carl Johan. Han sade deremot till någon af sina förtrogna: ,Dessa hewlighetsfulla resor skola kompromettera oss i våra bundsiörvandters ögon och stämpla regeringens mått och steg med ett sken af dubbelbet. Emellertid erhöll Signeul ofördtöjligen söreträde hos kronprinsen. ,Jag bör icke dölja för er. sade prinsen till honom, ott eder återkomst på sätt och vis besvärar mi. Också vill jag genast meddela mig derom med kejsar Alexander, på det några dåliga ivtryck icke må få tid art slå ret hos hans omnifaing, i hvilkens ställe jag visserligen icke skulle underlåta att fästa kejsarens uppmärksamhet på hvad som föregår. Härtill svarade Signeul, att ban hade trott sig böra gifva vika för kejsar Napoleons önskan, hvilken blilvit honom meddelad genom hertigen af Bassano m. m., hvarefter prinsen inföll: ,Välan, hvilka äro då de meddelanden, ni har att afgilva ? Kejsaren, genmälte Signeul, ,som mera än någonsin önskar ett anfallsförbund med Svarioa inka allanact färnvar sina förra anhud se en Sedan kronprinsen på detta sätt beredt sig tillsålle