Ytterligare om 18I2 års politik. Man har, efter genomläsningen af den sednaste delen af Bergman-Schinkels Minnen?, behöft så att säga tid att draga andan efter det intryck af öfverraskning och häpnad, som denna läsning esterlemnat. Allt hvad hittills ryktesvis hört hviskas, att den af svenska nationen så enthusiastiskt till thronen kallade fransyske fältmarskalken — en kallelse, som uteslutande ägde sin grund deri, att Svenskarne önskade den intimaste förening med Napoleon, för att erhålla ett stöd mot sin arffiende Ryssland — så återgäldade detta förtroende, att han afslog de mest lysande anbud från Frankrike, för att ställa sig på Rysslands sida, utan alt betinga Sverige några fördelar, allt detta upprullas nu för svenska folkets blickar, med en naivetet, som är förvånande, då arbetets syfte är, att utgöra ett försvar för Carl Johan och hans politik. Vi kunna ej bättre visa detta, än att fortsätta våra utdrag ur det märkliga arbetet, för behållande oss, att till slut få återkomma till en öfverblick af det hela. Vi införa i dag Napoleons anbud till Carl Johan, utan andra kommentarier än några utropsoch frågetecken, anförda efter Öst. Correspondenten. Dessa Napoleons anbud betecknas uti tvenpe särskilta närmanden, gjorda det ena i April och det andra i Maj månad 1812. Det första anbudet. Hr dOhsson. som sått svenska hofvets befallning att till Napoleon inlemna en formlig protest mot Pommerns besättande, yttrade till hertigen af Bassano denne kejsares verklige vän, som stod på en ganska god fot med talaren: ,Se här förslaget till en not, den jag har befallning