Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1855, sida 1

— Du finner nog några — sådana finnes alltid tillräckligt . . . Men hvar har jag då gjort af min hatt? Se der är den! Och mina handskar? Dem har jag i min ficka . . . Min vän, jag ber dig ej gå, men jag är tvungen att skynda bort till henne, till hennes onkel, till kardinal-vikarien, till Abbe La Marmora och till abedissan i klostret. — Och jag skall hemåt; vi kunna följas åt till apostelkyrkan. Under vägen sade Lello till sig sjelf med seberaktig häftighet: — Aha, monsieur Pippo, du älskar henne och du vet ej deraf! Och hon har heller ej någon aning derom! Men jag, jag har Gud ske lof ögonen med mig. Jag höll på att bära mig vackert åt — lyckligtvis märkte jag det i tid, och klostret ordnar alltsammans. Pippo dolde sin triumferande glädje, och bemödade sig på det bästa att se nedslagen ut. — Han är jaloux! tänkte han; således alskar han henne likväl ännu! Så ypperligt han bet på kroken! Han sprutade eld och lågor, och han måste ju ordentligt hata mig! Tolla skall bli lycklig. Klostret befriar henne från alla faror; det sluter munnen på öfversten, Rouquette och alla Fratiefer i verlden. Det gör hvarje brytning omöjlig. Då Lello