Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1855, sida 2

sig skyldige till lögn eller förräderi. Hvad beröttigar er att tro, det jag till den grad vanslägtats från dem, och att jag endast tänker på att vanära dem? Jag har lofvat att gifta mig med er dotter; jag har gjort vida mer, jag har svurit derpå, och jag har icke svurit en gång, utan hundrade och vid allt hvad som är en menniska heligast. Jag har gifvit er denna ed skriftligt; ni har sjelf bevisen i era händer, och nu missaktar ni mig till den grad, att ni kallblodigt säger till mig: Var fril jag ger er rättighet att anse som om ni ej lofvat något, ej besvurit något! Låtom oss i all vänskap bli ense om, att alla edra bref äro ogiltiga, alla edra löften lögner, alla edra eder salska! — Herr grefve, om man talar så med dem man högaktar, hur bär man sig då åt mot dem man vill visa sitt förakt? Manuello, svarade grefven; ni har missförstått mig, eller också har jag uttryckt mig oriktigt. Gud sörbjude att jag skulle framkasta något tvifvel om er heder, hvilken är mig lika dyrbar som min egen. Hör hvad jag ville säga er. Då ni för åtta eller nio månader sedan anhöll om min dotters hand stod ni ännu i ett beroende förhållande till er far. Då ni bortlofvade er person och er förmögenhet, disponerade ni på visst sätt öfver något som ej tillhörde er. Det är möjligt att er förän