Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1855, sida 1

— Ä i i OO Bo PP —2 Lasaren torde erinra sig att då lord Seymours samtal med czar Nikolaus först uppdagades och framkallade en sådan häpnad i Euro a, enär czarens planer att blifva vår verldsdeis herre nu voro påtagliga, lät Journal de St, Petersbourg en gång den hotelsen undfalla sig, att ezaren skulle kunna, om han vore lika ogrannlaga som engelska parlamentet, offentliggöra bref ifrån prins Albert, som ej skulle smaka England särdeles väl. Då denna hotelse lästes, insåg enhvar, som förstod att läsa mellan raderna, att densamma gällde icke Prins Albert allena, utan honom kanske minst, men deremot så mycket mer Europas öfriga furstar, som införlifvat sig med czaren i mer eller mindre hemliga samiljesördrag. Det är nemligen alltför väl kändt, att under det skickelsedigra året 1848 Europas furstar med förskräckta, bönfallande blickar sågo sig om till Ryssland efter hjelp, och det är naturligt att detta ej stannade blott vid blickar, utan måste framställas i egenhändiga bref, enär craren var den, som ej lät sig nöja med mindre. Dessa egenhändiga bref hafva utan tvifvel långt större betydelse uti det närvarande neutralitetsvåsendet än man ännu anat. Ty det är gilvet, att få omständigheter skulle vara mera komprometterande för en regent och hans hus, än offentliggörandet al bref, deri han anropar Kyssland om hjelp emot sitt eget folk. En sådan handling kan ej bedömmas annorlunda än såsom landsförräderi, och mycket kunna folken förlåta, men svårligen något sådant. En: dast i afs. å Österrike må så tillvida en mildare dom i detta afseende fällas, då det här gällde icke blott att qväfva en revolution, utan att bekämpa en annan nationalitet, en uppgift, som på sätt och vis sammanhänger med sterrikes egendomliga ställning, Men i alla sall var det dock en oerhörd sak, att inkalla ryska armåer för att bekämpa egna undersåter. Antingen detta inkallande skedde genom bönfallande bref från ärkehertiginnan Sofia eller ifrån någon annan, så är det dock gilvet, att czaren lät anropa sig, innan han sände sina hårar att krossa Ungerns ädla frihetskamp. I den proklamation han utfårdade vid nämnde krigs början, antydde ban ock ganska tydligt något sådant. Vi vilja icke efterforska — äfven om det vore möjligt att forskningarne kunde leda till något resultat — hvilka af Europas regenter i öfrigt kunna hafva blottställt sig lika mycket som Österrikes. Erinras må väl dock, att det numera icke är vardt att öfver hvarje I misstanke i detta fall höja fördömelserop, såsom innebure den det lömskaste och nedrigaste förtal. Med dessa rop har hittills hvarje antydning blifvit bemött, som någon vågat framkasta, att vissa länders neutralitet blott maskerade ryska sympathier. Så erinrar man sig t. ex. med hvilken hetta Vissa svenska tidningar upptogo antydningar, reproducerade ur engelska journaler, att Sverges regent kunde hysa förkärlek för Ryssland, hvilket bedömdes och utropades såsom skandliga smädelser. Sedan man det hört, framträder en historieskrifvare och yppar med en oförliknelig naivitet, att Carl XIV Johan högtidligen lofvat icke blott sjelf vara Rysslands upprigtigaste stöd, utan ock uppfostra sin son i samma känslor, så att Sverge alltid skulle förblifva Rysslands trognaste bundsförvandt, samt dess vapen, dess röst, dess välönskningar alltid tillhöra Ryssland. Till erkänsla för dessa löften, förband sig Alexander att vid behof ställa en rysk arm af 10 å 15,000 man till Carl Jobans disposition. — Det bör efter uppdagandet al sådana aftal och de med dem förenade händelser väl icke anses otroligt, än mindre innebära en smädelse, att den Son, som nyligen på ett högtidligt sätt framställt sin faders bildstod för det svenska folkets blickar, äfven kan hysa hans uppfattning af den yttre politiken, sedan man i afs. å den inre sett honom tråda allt närmare i sin store faders fotspår. Emellertid har Sverges n. v. konung ej varit i behof att erinra om den hemliga samiljeartikeln vid traktaten i Åbo, alldenstund inga vare sig yttre eller inre fiender hotat bans krona. Visserligen var, till följd af en granslös missuppfattning af hela händelsen och total okunnighet om folkets sinnesstämning, fruktan i Mars 1848 mycket stor, ja så stor att den födde afsigter, hvilka en icke asflagsen efterverld skall erfara med häpnad; men alldrig har emellertid Sverges nuvarande konung behöft genom någon egenhändig skrifvelse om bjelp pantförskrifva sin själ till den ryske czaren. Vi äro ock fullt öfvertygade, att äfven i händelse af bebof, han alldrig skulle hafva tillgripit en sådan utväg, utan helldre riskerat alit. Det kan således icke vara några sådana bref, hvilkas uppdagande kunde blifva för Sverges konungahus komprometterande; men deremot kan man latt tänka sig andra, som un