högtidliga tillfällen i Ryssland, då Sverge ditskickat sina extraordinära ombud att gratulera eller kondolera. Lika klart det är att sådana bref till en vänskaplig, ja intimt vänskaplig makt måste vara mycket förbindliga, lika troligt är det att svenska folket skulle finna numera sådana förbindligheter ganska missljudande och glömma stundens kraf. som påkallade dem. Ifrån Preussens och Österrikes regenter gömma dock säkert czarens arkiver långt betänkligare bref, för hvilkas hemlighållande neutralitetens bevarande icke ansetts vara ett för högt pris. Det ifrågavarande brefvet i Times har alltså uppdagat en af de många, men säkert icke minst vigtiga anledningarne till de neutrala regeringarnes i Europa neutralitet. — Det andra icke mindre vigtiga förhållande, som uppdagas i detta bref, om denna uppgift kan anses tillförlitlig, är Rysslands tröstlösa belägenhet, som drifver enkekejsarinnan att vända dessa bedjande ord till den österrikiska furstinnan. Många tecken antyda, att Ryssland befinner sig i stort betryck, såsom händelsen icke gerna kan vara annorlunda, ägde det ännu tiofalldigt större tillgångar än det verkligen äger, efter ett krig, hvarunder landets krafter blifvit så oerhördt tagna i anspråk, under det genom stränga blockader landets hufvudsakliga handel blifvit i grund krossad. Rysslands regering skulle ej, derest den icke kände djupt tyngden af denna belägenhet och faran för framtiden, föra det undfallande och nära nog bedjande språk, som den gjort alltifrån den stund kriget med allvar begynnte. Säkerligen skulle den åtminstone ej hafva förnedrat sig så djupt som sednast skett, då czaren tackade Österrike derföre att det tagit Donaufurstendömena i besittning, en tacksägelse, som i sanning utgör en af de mest bitande satirerna på diplomatisk ärligbet och upprigtighet. Låta vestmakterna icke genom någon olycklig tillfällighet förmå sig att sluta en brådstörtad fred — hvilket man bör hoppas ej skall inträffa — så är efter all sannolikhet Rysslands rol utspelt.. Då samma land år 1812 befann sig i en liknande fara, räddades det uteslutande af Sverges dåvarande kronprins, som förkastande en lysande allians med Napoleon, med anbud på 30 millioner francs i subsidier, och emottagande utan tvekan en subsidiepresent af England på 500,000 E, fann sig af sitt ridderliga sinne förhindrad, att begagna kejsar Alexanders trångmål för att af Ryssland betinga Sverge andra förmåner än — ett lån på 1 mill. rubel ). Det ligger icke utom händelsernas möjlighet att ju Sverge för andra gången kan blifva Rysslands räddare. Åtminstone äger det all sannolikhet att Sverge skulle kunna äga det mest afgörande inflytande på detta väldes fall. ) I Bergman-Schinkels Minnen förekomma i detta hänseende följande upplysningar: Grefve Löwenhielm, som kände kejsarens (Alexanders) trångmål rådde kronprinsen att begära afträdandet af Åland samt den del af Uleåborgs län mellan Kemioch Kalix-elfvar, som blef (enligt Sköldebrands anteckningar) genom skriffel afträdt i Fredrikshamn. Kronprinsen hade visserligen önskat återvinna denna del af Finland med Uleåborg till utgångspunkt för landets försvar i norr, men hvarje fråga om afträdelsen rönte, som vi få se, ett motstånd, som kronprinsen ej ansåg rådligt att gå på lifvet, af fruktan att kompromettera större intressen. Hvilka dessa större intressen för Sverge skulle vara ersar man dock aldrig. Men på ett annat ställe heter det: å (i medlet of 1812) började de i Sverge rådgilvande bålla före, att ätven Ryssland borde komma oss till pågon hjelp, så mycket mer som Sverge, i och för erbhållandet af Norge underkastat sig oerhörda utgifter, hvilka till stor del kunde sägas ske till Rysslands bästa genom våra rustningars inverkan på det fortgående kriget. Dessutom hade kronprinsen afvisat Napoleons anbud i Maj 1812 (genom Signeul) af omkring 30 millioner francs. De bland statsrådets ledamöter, hvilka isynnerhet drefvo denna sats, voro baronerne Wetterstedt och Wirsn, under erinran att Ryssland varit nog obilligt att icke vilja vid fredens afslutande i Fredrikshamn ikläda sig den del af Sverges statsskuld, som bort belöpa sig på Finland; men kronprinsen (Carl Johan) som ogerna ville framstålla en dylik begåran under den svåra belägenhet, hvari kejsar Alexander då befann sig, framkastade till en början några invänningar. Emellertid var saken af alltför stor vigt och talade äfven tillräckligt för sig sjelf för att den kunde helt och hållet sättas å sido, och frågan var först att föreslå en formlig subsidietraktat, i likhet med den Gustaf III undertecknat på Drottningholm, men detta förslag ansågs sörenadt med så många svårigheter och till en del äfven på sätt ochåvis förödmjukande, hvarför det förföll. — Deremot ansågs ett lån vara håde bättre och i de flesta ofseenden lämpligare att begära —— LL