Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1855, sida 1

———! — —— Bref från Norge. (Forts. fr. N:o 174.) bDå jag var kommen på benen och i den straxt utanför dörren rinnande bäcken uppfejat mitt solbrända anlete, försökte jag att orientera mig i mitt nya lif. Först skaffade jag mig ; Svar på den frågan, hvad en seter är. — Med seter menar man i Norge detsamma som man i i de nordliga provinserna i Sverige benämner med det mera prosaiska namnet fäbodar. Alll denstund den norske bonden vid sin gård ej I har eller rimligtvis kan ha tillräckligt sommarI bete för sin vanligen talrika boskap, och som stora landsträckor uppe på sjallplaiåerna ofta gifva en förträfflig och riklig sommarföda åt kreaturen, utan att kunna på annat sätt anvandas, är det från uråldriga tider i bruk, att här sammanföra den boskap, som man hemma kan undvara. Vanligen uppdrifves boskapen till seters så snart efter snöns smältning vegetationen framlockats, tidigast i slutet af Mej eller början af Juni månad och qvarhålles der tills den fördrifves af frost och snö, i September eller Oktober. Hvarje seter förestäs af en flicka, eller jänte, i denna befattning budeja benämnd, som har under sin lydnad ett större eller mindre antal af andra jänter, allt efter sxterns storlek och kreaturens mängd. Henne tillkommer, att sköta kreaturen, mjölka korna och framför allt, att fabricera smör och ost. I huru stor skala denna tillverkning stundom bedrifves, synes deraf, att vid en enda seter stundom tillverkas under sommaren 50 3 60 lc. smör och ost i proportion. Sattet för tillverkningen af smör kan ej vara mer än ett, temligen oberoende af konstiga methoder, derföre blifver ock denna vara här utmärkt god. Så förhåller sig i allmänhet ej med ostfabrikotionen. Man har försökt att införa schweitzer-method för denna varas förädling: men Norrmännen hafva ej nappat på den kroken, utan återgått till den gamla antediluvianska. Denna består deruti, att man, sedan gräddan är frånskild, gör det slags ost, som här gäller under namn af gammalost, hvilken ej kan vara annat ån mager och osmaklig. Af vasslan, som på något sätt beredes, gör man sedermera en ny upplaga, hvilken gifver den så kallade hvitosten, som blifver ännu sämre. Hvad som vid dennas tillagning blifver öfver, tjenar till amne för beredningen af den så kallade mesosten. Att denne är under all kritik, är ju naturligt. Således, hvad godt man än får i Norge att äta och dricka, god ost går man miste om. Vi tala ej här om den utländska ost, som serveras på ett godt bord i herrskapshus. — Men nu tillbaka till vårt szeterlif! Så som allting der är beråknadt endast för den korta tiden af några månader, måste naturligtvis lifvet blifva nomadiskt, enkelt och naturligt. Med undantag af kaffe, som väl blott utgör en högtidsnjutning, är all födan här sådan som den, hvilken utgjorde menniskoslägtets första, mjölk i sitt ursprungliga skick, eller förädlad till form af smör och ost, kött o. s. v. Ingen af alla de kryddor, som den civiliserade menniskans förderfvade smak hemförskrifver från de båda Indierna, har näppeligen någonsin funnits inom ett säterhus, och med undantag af saltet, för födans förvarande, göres aldrig någon främmande tillsats till de ursprungligt enkla anrättningarne. För det öfriga sköter nog en strykande appetit under det friska, starka naturlifvet. Jag behöfver ej tilllägga, att helsa och välbefinnande herrska här öfverallt. Också såg man en befolkning deruppe, frisk, stark och förträfflig. Det skulle vara en den förnuftigaste kur, att till sxterna alsända hela partier al städernas fördansade trånadskontersejer. Detta skulle sannerligen göra säkrare effekt, än alla kurmethoder i verlden. — Men lifvet på seterna är ingalunda uteslutande ett materiellt lif. Det rör sig och efver der mycket mer poesi, än i mången af