Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1855, sida 1

Bref från Norge. (Forts. fr. N:o 174.) Vädret, ehuru klart, var dock ej det gynnsammaste, i det att en temligen tjock solrök lägrade sig öfver de aflägsnare bergen, dock likväl ej värre, än att jag väl kunde uppfatta deras dunkla konturer. Hvad skall jag väl kunna säga om den omätligt stora, sublima panorama, som på alla sidor mötte det häpna ögat. Der naturen framträder i hela sin storhet och majestät, der är det bäst, att menniskan blott tiger och beundrar, då olstast både ordets och tonens och färgens magt är otillräcklig, att med sina svaga bilder uttrycka det, som ligger öfver både tankens högsta djup och fantasiens djerfvaste aning. Jag kan ej bättre återgifva den syn, som mötte från alla sidor, än om jag jemför den med ett haf som under stormens raseri plötsligen förstenats. Man ser huru våg höjer sig bakom våg och nya vågor bakom dessa, alla med det fradgande skummet på sin hjessa. Så långt blicken kunde tränga, och detta var ej obetydligt, då min synkrets åtminstone var 6 å 7 mil åt hvarje sida, skyhöga fjäll och deremellan dunkla gröna dalar, djupa klyftor och oändliga snöfält! Solen stod klar högst på himmelen och dess strålar åstadkommo mot de bländande snömassorna det underbaraste färgspel af violett och rosenrödt. Luften var klar, lätt, spänstig och så genomskinlig, att föremål på mils afstånd syntes, som hade de legat vid bergets fot. Allt omkring mig var tyst och stilla, såsom grafven. Jag tror, jag hade kunnat höra mitt eget hjertas slag. Matt här och der hördes i fjerran det dofva dånet af fjellströmmar, som nedstörtade från Snöhättans sidor. Då och då afbröts den högtidliga tystnaden af snövipans och snöspofvens sorgliga ljud. Dessa följa vandraren uppösver sjelfva snögransen och påminna honom, att den skapande och uppehållande kraften ingenstades upphör, hvarken i jordens djup eller på bergets spetsar. Jag hade fruktat att genomvarm, som jag var af uppstigningsarbetet, här blottstalla mig för faran af en plötslig förkylning, men, märk värdigt nog, sken solen ännu mildt och varmt på denna höjd, och en half timmas hvila på några af solvärman uppbakade stenar återgaf åt kroppen smäningom dess normala temperatur. Sedan jag hvilat mig tillräckligt och ännu en gång, med tillhjelp af min kikare, sökt att evigt i mitt minne inpregla den underbara taflan, började vi nedstigningen. Denna gick i dansande fart. För hvarje steg en aln eller ett par nedåt! Det förekom som en verklig hvila för både ben och armar att röra sig i denna rigtning. Uppstigandet hade fordrat sina goda tre timmar; marschen nedåt verkstäldes på halsva denna tid. Då vi slutligen fått saste på marken nedanför bergets fot, var en stunds hvila lika behöflig som angenäm. Denna fick dock ej blifva långvarig, ty solen, som sänkte sig bakom fjellet i vester manade till snart återtåg. Våra stackars hästar, som ej fått föda på hela dagen och som sörgafves gjort försök att, i brist på annat, medelst renmossa tillfredsställa sin hunger, sadlades ånyo. Snart voro de vända mot hemmet; det väntade grönfodret i perspektiv påskyndade deras