Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1855, sida 1

steg, så att vi, oaktadt en halftimmas rast vid en gräsplätt utmed en af strömmarne, kl. före tio voro tillbaka vid vår utgångspunkt. En god aftonmåltid med en butelj Kristiania-öl gjorde önskad effekt, och sedan lät sömnen ej länge vänta på sig. Dagen derefter fortsattes resan till Kongs: wold, hvarifrån exkursioner gjordes af min botaniserande reskamrat uppester den förut omtalade skyhöga fjällvägen, för undersökningen af dess flora, al mig utmed Drifelfven på den nyligen fullbordade, med djerf hand och ofantliga omkostnader anlagda nya vägen. Detta var en promenad som få; på båda sidor fjällar, upptornade öfver hvarandra, ofta i de vidunderligaste och mest gigantiska former, med snö på sina höga hjessor. Ifrån deras sidor skyndade här och hvar skummande bäckar och mindre strömmar i hvirflande dans ned i djupet. Under mina fötter larmade elfvens rastlösa vågor. På många ställen är vägen sprängd uti sjelfva klippan, hvars öfra del i hotande och dystra massor hänger öfver densamma med nickande björkar på sina yttersta kammar. Hela vägen utefter lustvandrar man genom lummiga björklunder, som i oförminskad skönhet sträcka sig högt upp efter bergets sidor. Ofta ser man sig likasom innestängd mellan fjällväggarne; men går man vi dare, vidgar sig dalen, och nya utsigter bjuda på andra scener, ej mindre storartade och sköna än de förra. Lisvad som jag var af denna naturens underbara tjusning, vandrade jag ständigt framåt, ej ett ögonblick tröttad af den långväga marschen, tills slutligen de tilltagande skuggorna tillsade mig att vända tillbaka. I dalens djup var nära natt, men solen lyste ännu på sjallarnes högsta toppar. Sedan jag sammanträffat med min kamrat och vi kommit fram i dagens och solens ljus, befanns att jag utsträckt min vandring bortåt en mil. Dock var jag mindre trött, an jag ofta är, då jag blott gjort en half tour i Götheborgs aller. — Följande dagen gjorde äfven jag en botanisk exkursion, för att taga en växt, som förmodades förekomma utefter Drifelfvens andra strand. Försöket lyckades. Jag följde elfven uppefter dess lopp, till den förening, som bildas af de tvenne strömmarne Kalvilaelfven och Stridän, hvilka båda uppkomma utur Snöhattans smältande drifvor; såg huru den förra går en sträcka under jorden, tills dess den åter springer i dagen under foten af ett berg, för att straxt nedanför bilda ett det herrligaste vattenfall. Straxt ofvanför fallet tog jag i dess kyliga vågor ett bad, så tillvida att jag med kläderna upplystade öfver hufvu det öfvervadade strömmen. Vattnet var käll kallt, såsom själlströmmarne i allmänhet. Hvarje bad i desamma är en Söderköpingskur i förminskad skala. Sedan vi sålunda i någon ringa mån till fredsställt vårt intresse för Dovre, begålvo vi oss åter i väg till Domås, der vi nedsatt en del af vårt bagage och skyndade vidare på vår sard. Anlanda till Lessödalen, som egentligen blott är Gudbrandsdalens öfra del, beslöto vi att för någon dag slå oss ned i grannskapet af Lessö kyrka och derifrån företaga en så kallad setervandring, min kamrat, för att undersöka de här omgifvande fjällen, jag i afsigt att se